Nu har alla människor på mina kontaktlistor loggat ut, ingen finns på skype, ingen finns på windows messenger, inte ens i bolivia eller på nya zeland. ute ösregnar det, vovven snarkar.
Jag tar en huvudvärkstablett och går och lägger mej.

slutsatserna från dagen
1: Om föräldrar kunde låta sina barn vara ifred och tala för sej själva, så skulle det bli mycket bättre,
2: jag kommer nog inte att bli en rättshaverist när allt kommer omkring.

god natt

Jag vaknade kl 5 av att jag förstod vad det var jag hade varit med om på soul voicekursen i helgen. först blev jag jätteglad, sen jätteledsen. Vad det var jag kom på, det säjer jag inte…

Det var återbesök på hörselkliniken, med hörselprov. vovven låg i ett hörn och stensov, hon gillar ljudisolerade rum, det gör jag också. Jag hade lurar på båda öronen, trattar i öronen och lurar på pannan och bakom ena örat, brus i det friska örat och pip alternativt ord i det vänstra, det jag hör dåligt på:
Nu hör ni båt
Båt,,
”om du inte hör får du gissa,” sa hon som fixade med alla apparater. Men jag, som jobbar med folk med talsvårigheter, jag är en baddare på att gissa… Och en annan sak. Jag har läst akustik, så när bruset som ska störa det friska örat byter frekvens, då kan jag räkna ut vilken frekvens pipet ska ha som snart kommer i det andra örat…

”Men den här hörapparaten är ju inte bra, du skulle ha haft en annan från början”
Och jag, som inte tänker före vräker ur mej:
2Jaha, då har jag kanske varit trött och deppig och brutit ihop och sagt upp mej från jobbet helt i onödan”
Jamen, så får man inte säja, hon blev jätteledsen, det var dumt av mej.

När hon kom in i det ljudisolerade rummet,hörde jag henne inte pga alla heltäckande lurar jag hade på mej, när jag talade om det för henne, att hon måste förvarna mej på nåt sätt, bad hon om ursäkt så till den milda grad att jag fick trösta henne:
”Men det gör ingenting, jag talar ju bara om hur det är, så löser vi ju det”
”Men det borde jag ju ha kunnat räkna ut, om man bara tänker efter lite, så borde man ju fatta det…”
Och i väntrummet satt redan nästa patient.
Hemma en stund tänkte jag lite på patientombudsmannen. Att jag kanske har haft det jävligt i onödan, att jag faktiskt har försökt påpeka det förut för min öronläkare…

Sen var det iväg på jobbprat med en diakon i Sofia Församling. Sl har ett jättebra telefonnummer dit man kan ringa och få hjälp med hur man ska hitta till adresser. Jo, ni andra kanske kan läsa kartorna på deras jättebraiga hemsida, men det kan inte jag, ännu, så jag visste hur jag skulle hitta dit. På bussen tappade jag min mobil. Mycket opraktiskt för en som bara har mobil och ingen fast telefon.

Vid sofia Församling stod en massa tanter och försökte komma in, jag bildade flock med dom, hela tiden tänkte jag att jag måste spärra min telefon. Sen visade det sej att vi stod vid fel port. Innanför porten dök det upp en man som jag fick låna mobilen av, jag ringde J och bad hans telefonsvarare att spärra mobilen… Min alltså.
Hos diakonen gick det bra tror jag, men det tror jag alltid. När vi var klara ringde jag J igen och kollade att min telefon var spärrad, det var den, puh.
”Och jag har pratat med Janne också” sa han.
”va, vem är det?”
”han som du lånade telefonen av, jag tackade för hjälpen”

Utanför porten bad jag en person om en vägbeskrivning till busshållplatsen. Hon visade mej fel och det slutade med att vi var på folkungagatan och då kunde jag ju ta tunnelbanan lika gärna. alla ticksignaler hade blivit jättelågt ställda… Sen kom jag på att det var batteriet i min hörapparat som var slut.

På väg in i tunnelbanan höll jag på att välta omkull en gammal man, han bad om ursäkt.

På kaffe Blåbär talade killen bakom disken antagligen i vanlig samtalston, men jag hörde honom inte.
”kan du tala lite högra, jag har inget batteri i hörapparaten”
Han blev alldeles tyst, han tänkte säkert:
”och jag som alltid har trott att det är blind hon är”
Så jag fick förklara, men jag vet inte om han trodde att jag skojade

Det gick bra på rosenlunds sjukhus, hissen hade lärt sej att prata och jag behövde inte ropa hallå på varje våning.

resten av dagen har jag ägnat åt att vara irriterad på folk. Konstruktivt eller hur, och så har jag nästan redan börjat ångra att jag blev föreningsaktiv igen.

Men nu på kvällen, efter en skön långprommenad, så tror jag att det ska ordna sej… Det mesta…

Jag har en vän som brukar berätta för mej hur bra jag mår, att jag är så psykiskt balanserad, att jag är sååååå jämn i humöret o s v

skönt att höra, verkligen, och bra att hon vet hur det är, jag som annars hade fått för mej att det är lite annorlunda, men nu vet jag alltså och ni också, jag mår fint! Är en klippa helt enkelt.

I dag har jag suttit på min balkong och pluggat, suttit vid datorn och pratat med vänner, andra då, sånna som frågar hur jag mår i stället och sen har jag legat i soffan och pluggat… I morgon ska jag till öronläkaren och få ett intyg på att jag är hörselskadad och så ska jag försökahitta en ögonläkare som ska skriva ett intyg på att jag är synskadad. Först var det meningen att jag skulle gå till min vårdcentral för att få ett sånt. Det hade nästan varit kul, att komma in där med vit käpp och ledarhund och försöka få en förvirrad husläkare att skriva ett intyg på något så uppenbart. förresten, slog det mej just nu, det kanske kunde vara riktigt bra, då kanske dom skulle komma på att jag inte alls är synskadad, att det bara är inbillning typ.
I alla fall, höreselkliniken på rosenlund ligger på nionde våningen, men deras hiss pratar inte, så man vet aldrig när man är framme. Om det finns folk i hissen kan man ju fråga dom, om dom inte är hörselskadade då, för då kan man ju i och för sej fråga men… Ofta är man ensam i hissen och när den stannar, så får man öppna dörren och ropa hallå och hoppas på att någon är där och kan berätta var man är. sen brukar det alltid uppstå en del förvirrning när en människa som så uppenbart är blind kommer in på hörselkliniken. Ja herre gud… Plus att jag tycker att det är skitjobbigt att vara där och bli påmind om varför jag är hörselskadad.

vi ses

Jaha, nu har jag fått nej på ett jobb till, det i flemingsberg. Jag skulle lika gärna kunna sluta söka jobb, det tar bara en massa tid och energi och hur kul är det egentligen att gå på anställningsintervjuer, men jag byter taktik i stället och förklarar krig.

Om dom inte vill betala för min kompetens, så ska dom få betala för att säja nej till den. Från och med nu ska jag skriva att jag är synskadad i alla mina ansökningar och sen ska jag stämma dom för att jag inte blir kallad på intervju. Det kommer säkert att löna sej bättre och om det inte gör det, så har jag i alla fall fått utlopp för min ilska. det är ju skit samma egentligen.

jag får lust att göra med livet som jag gör med min hund när hon inte kommer på inkallning:
Först ropar jag snällt, sen lägger jag på ett stort mått entusiasm, sen kommer en liten ton av skärpa och har hon ändå inte kommit vänder jag mej mot henne och säjer: Men det var väl själva… Då brukar hon komma, där vet hon att gränsen är nådd.

Jo men såhär:
Först söker jag en massa jobb som jag har utbildning och kompetens för, sen söker jag en massa jobb, där jag inte har riktigt rätt kompetens, men där jag skulle passa jättebra, sen söker jag jobb som jag inte har kkompetens för, men där jag gärna skulle vilja jobba och till sist söker jag jobb som jag inte ens vill ha.

Jag söker jobb som finns, jag skriver och ringer till ställen som visserligen inte söker folk, men som verkligen skulle behöva just mej och jag slutar söka jobb.

Jag går långprommenader varje morgon, jag lagar mat och bakar för att det ska lukta hemtrevligt, Det blir ju billigt också, inte helt ointressant, jag går en massa intressanta kurser, tränar yoga, träffar mina vänner, pluggar…

Jag tänker att den här tiden ska jag minnas som året när jag gjorde bara sånt som jag tycker om att göra,
Men nu räcker det, nu knyter jag nävarna och tänker att det var väl själva

En massa saker försvinner spårlöst, klocka,färgindikator, hundens medecin, kläder. Jag håller på att leta ihjäl mej, men det hjälper inte.

Man får väl vara glad så länge man inte försvinner i det själv.

I måndags vaknade jag och tänkte: nu vet jag snart hur jag ska leva…

Sen har den här veckan bara blivit svårare och svårare. tre synskadade människor som har betytt mycket för mej på olika sätt har dött. en tjej, som påminner mej mycket om hur jag var som ung, en som betydde både väldigt bra och väldigt dåliga saker för mej när jag var ung och så en som jag helt enkelt tyckte mycket om, fastän jag inte kände honom särskilt bra. Det kanske inte är själva sorgen över att dom är döda, ingen av dom kände jag särskilt bra, utan mera vad dom får mej att minnas.
Jag hörde en jättebra dokumentär om kravallerna i kungsträdgården på 80-talet… Mera åttital alltså, min tuffaste tid, mera minnen och i psykodramakursen läser vi just nu ”kärlek och vilja”.

Jag var på kontaktimprovisation och det var kul och häftigt, men min kropp hade starka synpunkter på all denna fysiska närhet tillfrämlingar. Hanterligt men jobbigt.

på jobbet kom jag på mej själv med inte våga ingripa eller ens påpeka sånt som jag tycker är fel, eftersom jag verkligen behöver det där jobbet.

Så i går när jag vaknade hade jag verkligen fått nog, då blev det där med att ringa till en resturang för att kolla om jag är välkommen där med ledarhund, näst intill oöverstigligt och när jag väl gjorde det och det visade sej att det var fullt den dagen vi ville komma dit, då blev jag mest av allt lättad.

I natt drömde jag att jag var tillbaks i Sucre. Jag tänker ofta att om ingenting funkar här, om jag inte får nåt jobb, så hyr jag ut min lägenhet och sticker dit. Där skulle jag få jobb i morgon.

I dag, är jag mest ledsen och det är verkligen en förbättring. I morgon blir det mera kontaktimprovisation.

Varje år får jag problem vid påsken. Jag gillar helt enkelt inte tanken att nån har offrat sitt liv för min skull. Jag har inte ebett om det och jag vill ta hand om mina synder själv. Ni tror kanske att jag skojar nu, men det har verkligen varit skitjobbigt. I år, däremot, har påskångesten inte infunnit sej och nu är det ju snart påskdagen och då blir allt bra igen.

går lyssnade jag på originalet, Jesus Christ menar jag, fast inte riktigt originalet, viylexeplaret har jag givit bort… Jag har en massa minnen, dels från när den kom, samma år som jag började skolan och dels från 1976, när jag såg den i london. rena nostalgitrippen alltså och samtidigt upptäcker jag fortfarande nya saker på den gamla skivan.

I dag har jag lyssnat på Ola Salos version och trots att jag älskar originalet så mycket, så tyckte jag att det var riktigt bra, Ola var bra så klart, men bäst, som vanligt, var Judas, fantastisk sångprestasion!

morgon ska jag säja det där som folk säjer redan på skärtorsdagen… Men jag kan säja redan nu att påskångesten är besegrad!

I går var det alltså dags igen, ny intevju, antagligen helt meningslös, tänkte jag. Men meningslöst blev den inte, för oavsett hur det går men själva jobbet, så blev det en trevlig dag i alla fall.

När jag och C sneddade genom kronobergsparken, så satt gubbarna där på bänken och det gjorde mej glad:
”där är mina kompisar2, sa jag till C.
– Hej, sa dom
– Hej, det var längesen
– ja, men nu är det vår.
– så ni är ett vårtecken, alltså+
– jadå, precis som tussilago
– Ja, jag får ju säja att likheten är slående…

Bussen till Karlbergs station, en latte i pressbyrån och så ombord på pendeltåget. Vi kom med ett alldeles för tidigt tåg, Men vi ville sitta nånstans och dricka vårt kaffe. När vi packade upp detkändes det precis som om vi var på skolutflykt.

I Huddinge tog vi bussen, föraren hade stängt av ljudet på hållplatsutropet, men jag orkade inte tjafsa om det, jag började bli nervös.

När vi klev av i som vi trodde, ett kolloniområde, så var det visserligen sant, men vi stod på en stor motorväg.
– Hur fan ska man komma hem sen då, frågade jag C.
– Man måste väl komma under nånstans, sa hon.

Nu skulle vi hitta till själva gården och det gick bra efter att vi först hade konstaterat att vi och den som hade skrivit vägbeskrivningen hade olika uppfattningar om vad ”en liten backe” är för något.

Vi kom fram en halvtimme för tidigt. Jag sa till C att hon fick lämna mej där, det var ju meningen att det skulle se ut som om jag hade kommit dit på egen hand sagt och gjort, där satt jag på en trädstam, vovven i lövhögen nedanför, det enda som hördes var fåglarna, inte en människa så långt örat nådde…

Jag ringde c och fick en beskrivning hur man skulle ta sej under vägen för att komma till busshållplatsen hemåt. Jag fick ett sms från en vän som undrade hur det gick med intervjun.

Fem i ett reste sej min hund upp och gnölade, det var för kallt på marken, sa hon, men jag visste inte vart vi skulle gå in, inte ens i vilket hus vi skulle vara, men det hängde ett klockspel utanför en dörr, så vi tog den.

Det var rätt hus, men köksingången, vilket resulterade i att vi kom in bakomden ev blivande chefen, när hon stod där och gjorde kaffe och fastän det första hon såg var ett stort hundhuvud, så blev hon inte rädd utan sa bara:
– hej, vilken fin hund.

Det bådade gott, eftersom hon varken var förvarnad om att jag har ledarhund eller att jag är synskadad.

Hur själva intervjun gicktänker jag inte berätta, det kan ju hända att dom läser det här, men när den var slut, var jag så lättad att jag gick fel.. Och jag som hade tänkt köra min självständiga immage hela vägen…

Bussen tillbaks till Huddinge, avstängt hållplatsutrop igen, och eftersom jag inte hade c med mej nu, så visste jag inte var jag var, men hoppades att pendeltågsstationen var slutstation…

på tåget kom det på en skolklass, typ fyroroch ett helt gäng satte sej hos mej och vovven:
– Får man klappa, sa en flicka,
– Nej, sa jag, och sen var det inget mer med det.

deras lärare tjatade hela tiden om att man måste sitta ner i tåget, sen kom en av dom fram och ställde sej hos oss. Jag hade nästan lust att säja till honom.
– Nu är ni snälla mot hunden, sa han.
en totalt onödig kommentar, eftersom dom sket fullständigt i min tråkiga hund.
– Dom är snälla, sa jag.
Sen började han berätta fr dom ointresserade barnen om ledarhundar, att det inte är så många som har ledarhund, men att hans kompis har en. Barnen var fullständigt frågande… Ingen hade bett honom förklara nånting och dom var verkligen inte intresserade utan hade viktigare saker att prata om och jag ville vara i fred.

Framme vid karlbergs station höll jag på att inte komma ut, men den snacksalige läraren fick aggera hjällte och rädda mej i sista minuten. då var han nog återupprättad tror jag.

På väg mot spiraltrappan upp på s:t eriksbron gick vi i kapp tre unga män, som lät livsfarliga, gapade och skrek sånt jag inte kan skriva här. Och dom gick i bredd förstås.
– Ursäkta, vi vill gå förbi er, sa jag.
– Varsågod, sa en av dom, vilken söt hund du har.
– tack, sa jag, och när jag hade passerat, återupptog dom där jag hade avbrutit..

Hemma i kronobergsparken igen, men mina tussilagogubbar var inte kvar.

Om jag får nåt jobb, vi får se…