Det är inte helt okomplicerat att byta fokus och tänka att man gör karriär fast baklänges eller innåt, att koncentrera sej på utgifterna i stället för inkomsterna när en arg treårig sofia innuti bara skriker och stampar i golvet:
– Men det är ju ORÄttviST!

Jag håller med henne, så här kommer listan över orättvisor som har drabbat just mej:
att jag är blind
att jag blev hörselskadad för att sl skiter i att göra tunnelbanorna säkra
att jag inte får några jobb fastän jag har så bra meriter och är så bra
att jag hamnade på en arbetsplats där det var helt omöljigt att utvecklas rent jobbmässigt
att jag inte fick akassa fastän jag har varit med och betalat i så många år
och att det är jag som får betala priset för andras fördomar.

så, det finns säkert mer, men det är vad jagkommer på just nu. Min arga treåring har rätt, det är orättvist och dom är dumma, men utan att anstränga mej kan jag komma på många fler saker som är bra. det skiter hon säkert i, men här kommer en lista på bra saker:
att jag föddes blind så att jag slapp stanna kvar i sjuntorp och skaffa hus och barn tidigt. På det här sättet fick jag fler valmöligheter.
att jag kan sjunga
att jag har min ledarhund
att jag en gång vann på lotto så att jag kunde åka till australien
att jag har fått en fond att betala hela min psykodramautbildning
att jag kom med i boliviaprojektet
att jag har en man som älskar mej och som jag älskar
att jag har så fina vänner
att det är gratis att låna böcker
att jag bor här i min fina lägenhet som har en fin balkong
att jag har kunnat resa så mycket
att jag har begåvats med en sån envishet
att jag inte är död fastän jag har ramlat ner på tunnelbanespåret två gånger
att det finns hallon

Den här listan kan säkert göras ännu längre, men det får räcka ett tag.

I dag har jag spelat cubansk revolutionsmusik för mina grannar. Dom skulle bli skitarga om dom visste vad det är, men det gör dom inte och då blir det ännu roligare… Det säjer i alla fall Sofia Tre år.

Vi skulle träffa en kollega till min hund som ska gå i pension eftersom han har så ont i sina leder att han inte längre kan jobba som ledarhund. J följde med för att hälsa på en annan kompis under tiden. trots alla våra farhågor så gick resan jättebra. Tjejen som kom för att ledsaga oss i Örebro, hjälpte mej, trots att hon inte ska, till bussen, kanske beroende på att J sa till henne at han trodde att hon var en människa och inte en maskin…
Jag hade precis missat en buss och vfick vänta i tre kvart. På bussen diskuterade jag rullatorns fördelar med två damer.

Den snart pensionerade ledarhunden blev jätteglad när vi kom och glömde för en stund att han hade ont och dom sprang som valpar ohch jagade varandra.

Hemresan gick också jättebra, men det var JÄTTEvarmT. Hemma på seveneleven var det en turist som bad om ursäkt för att hon tog så lång tid på sej att försöka förstå vilken sorts biljett hon skulle köpa.
– Ingen fara, sa jag, jag kommer just från Örebro och där frågade jag busschaffören om man kunde betala med pengar på hans buss. På hans ”ja”, kunde jag verkligen höra vad han tänkte om dumma Stockholmare…

Varje gång jag hör den engelska rösten prata i tunnelbanan: next stop… tänker jag att det är konstigt ändå I flera år har vi försökt få SL att göra tunnelbanan säkrare för. Ett sätt är atg göra kännbara markeringar på perongkanterna, många av oss blindstyren har ramlat ner från perongerna eftersom man inte blir förvarnad om att kanten kommer, men SL säjer att dom ska göra det i mån av budget. Men man har råd att ordna så att turisterna känner sej hemma i stan.

Jag kan inte dra någon annan slutsats än den att SL tycker att det är viktigare att turisterna kommer rätt än att jag överlever. Kan ni?

Jag kan lika gärna se det som att jag gör karriär baklänges Då blir det inte alls sorgligt och behöver inte kännas som ett misslyckande alls, nej, det blir bara intressant.ö

söndag:
Jag bestämmer mej för att åka till Bolivia igen, och till barcelona
måndag, tisdag och onsdag:
Jag inser att jag måste flytta eller skaffa mej en inneboende.
torsdag:
Jag kollar runt på ettor på kungsholmen, det finns ganska många om man har något att byta med och det har man.
fredag:
skulle åka till Ösmo och hämtanågra papper, men det blev ändrat till solna, puh. I solna centrum gick jag och vovven och letade efter hissarna. dom är extra svåra att hitta där och till slut stannade hon bredvid en man som jag frågade:
– hej, ser du några hissar här?
– vänta lite, jag håller på att spy bara…
sen hjälpte han oss. Sen skulle vi leta efter Ankdamsgatan och hade sån tur att personen jag frågade hade jobbat som brevbärare en massa år. trots den jättebraiga vägbeskrivningen gick vi vilse ett tag…
På eftermiddagen bokade jag tågbiljetter för mej och J till örebro
lördag:
på väg från hökarängen till skanstull. tåget måste tas ur trafik i gubbängen. alla utom jag hinner av tåget innan dörrarna stängs. Där står jag och är rädd. tänk om tåget åker i väg till någon stans… Jag bankar på dörren, ingen verkar se mej. Jag bestämmer mej för att ringa 112. då öppnas dörrarna, men bara så länge att hunden hinner ut. när dom stängs står jag innanför och håller i kopplet. Hysterin är nära, jag lyckas pressa upp dörrarna.
Söndag:
Kommer att tänka på att även om jag kan byta lägenhet med någon, så har jag inget fast jobb och blir säkert inte ens gottagen som hyresgäst-
Jag försöker boka ledsagning hos SJ inför vår resa, men det är näst intill omöjligt. När jag väl lyckas visar det sej att ledsagarna i Örebro inte kan följa oss till bussterminalen som ligger alldeles intill järnvägsstationen. dom kan bara följa oss till stationens huvudentre. Jag leker med tanken att be dom stå där på trappen och skrika till oss hur vi ska gå, underbar syn, som får mej på bättre humör.
Datorn krånglar, pappa ringer och berättar hur mycket han pysslar om mina småsyskon, jag känner mej missförstådd.
Åker hem till en kompis och ser på film, äter glass. På hemvägen, i parken, sitter mina alagare och berättar hur ”fint jag gör med hunden”. Jag känner mej inte längre missförstådd, tycker plötsligt inte ens synd om mej själv.

att jag åker till Bolivia i höst,
att jag från och med nu ska tro på alla som säjer att jag är bra på något,
att allt kommer att ordna sej för mej
att jag ska sjunga mer,
att jag ska spela mer
att jag ska njuta mer
och bekymra mej mindre.

I dag har vi övat på vårt musik och berättarprogram. Det är kul, vi får se hur det går, men under tiden njuter jag av attt få musicera.

Jag har också tänkt på att om jag inte blir headhuntad och eller världsberömd snart, så måste jag antingen flytta eller skaffa mej en inneboende och det känns bra på ett sätt, att det fortfarande finns utvägar.

Jag har också bestämt att inte ta mer skit från eventuella arbetsgivare. Däröfr bråkar jag med folkhögskolan som inte ville ha mej om att dom åtminstone måste tala om varför. att dom fortfarande drar på det betyder ju bara att det är något skumt med alltihopa. Det skulle vara väldiggt skönt att få stämma dom!

När jag nu har bestämt en massa saker, så kommer som ett brev på posten min slängarlust farande. Ni vet, den när man får lust att kasta alla sina onödiga ägodelar och bara behålla det allra nödvändigaste. Den drabbar mej då och då, en befriande känsla och jag brukar hinna kasta ganska mycket saker innan den går över och efteråt ångrar jag mej alltid, men det är jätteskönt under tiden.

I dag var jag och hämtade min nya hörapparat. Den heter Explorer och är svart metallic. Vad tänker du om det här, sa audionomen A:
– Jag tror att den här apparaten ska göra att jag blir av med mina minnesstörningar, sömnrubbningar, min nedstämdhet och mina konsentrationssvårigheter… Och så kommer jag att bli vacker och rik också.

När vi var klara, med kalibrering och utprovning och introduktionskurs i miniformat och jag just skulle gå sa hon:
Jag tycker redan att du är lite vackrare faktiskt..

För övrigt har min hund inte arbetsvägrat, vilket annars hade varit fullt begripligt i värmen. däremot har hon visat mej varenda bänk vi har gått förbi:
”här kan man sitta och här och här…”

I natt är första gången på tio dagar som jag ska sova ensam och i morgon önskar jag mej regn.

plötsligt kan det sväva en tydlig doft av hö över fleminggatan.
då och då kan en koltrast trots allt göra sej hörd där.
I bland tror jag att det kommer att ordna sej.

I morse vaknade jag och tänkte att i natt har jag inte drömt några kaos eller skräckdrömmar och jag kände mej skönt utvilad och för en gångs skull inte ledsen.

Och då måste jag naturligtvis få negativt besked från folkhögskolan där jag senast sökte jobb! dom har int eens kallat mej till intervju, helt otroligt. Jag hade intejättestora förhoppningar på att få jobbet, men jag var väldigt säker på att dom skulle intervjua mej i alla fall.

Jag har mailat och frågat vem som fick jobbet och vilka meriter den hade, men jag vet inte om jag ska bråka, jag borde det.

Jag försöker att bli glad för att jag inte behöver flytta till avesta… Lyckas inget vidar e med det.

Innanför dörrarna till tunnelbanevagnen tvärstannade vovven, hon ville inte gå till vänster, alla tassarna i marken, där fanns antagligen en hund som hon inte ville passera.

alltså till höger, men där satt massor av barn och flera blev jätterädda för hunden. deras lärare försökte lugna barnen, förklara att det var en snäll hund, samtidigt som hon försökte få mej att gå därifrån och jag försökte i min tur förklara att min hund också var jätterädd för en hund, fast en annan.

rörigt, jag la min hundner, en del barn blir lugnare när hunden inte ser så stor ut, läraren tog alla barnen och sprang iväg till andra änden av vagnen och vi kunde gå och sätta oss.
– Den bits, den bits, ropade barnen,
-nej nej, sa läraren, den är snäll, den hjälper tanten för hon kan inte se.

Jamen, efteråt kanske det är lite kul, men jag satt där med känslan av att ha skrämt barnen, och att deras lärare trodde att jag inte brydde mej om det och jag ville prata med barnen, förklara att nu var alla lika rädda, vad ska vi gör a då?