Det jag inte skriver Efteråt skriver jag i journalen att patienten valde ut musik som vi dansade till. Men jag skriver inte: att mitt under dansen förflyttades vi. Jo, hon var också där, jag såg henne. Vi stod uppe på en klippa, under oss vatten, det var soluppgång. Alldeles stilla. Jag sträckte mina armar mot himlen och tog ett djupt andetag. Kände svindlande lycka. Luften var kall och frisk. När musiken slutade hade vi redan landat igen och stod stadigt båda två på fast mark i musikterapirummet. Men resterna av lyckokänslan pirrade fortfarande under huden.

Plötsligt står det ett litet barn framför oss och säjer ”dididi”. Jag sätter mej på huk. Hund och barn nosar på varandra. Det är spännande och det kittlar nog, för barnet skrattar. Ett oemotståndligt bubelskratt. Mamma ropar, men det är det ingen som bryr sej om. Hon får komma i stället. Det är tvillingar, säjer hon, dom är ett och ett halvt år. Det är så svårt att få dom att gå åt samma håll. Hon står bredvid och låter sitt barn bekanta sej med hunden, försöker varken styra eller avstyra. Men när barnet vill dra i hundens öron ingriper hon. Sen går vi åt varsitt håll, men både hunden och barnen går baklänges.

Tänk att så många tankar och känslor kan passera genom en på så kort tid. När jag kliver av tunnelbanan blir jag uppmärksam på en stor, skällande hund som vi måste passera. Vi går lite närmare, men varken min hund eller jag vill gå förbi. Den skällande hunden verkar inte arg, men det är stökigt runt hund och ägare, och en smal passage förbi, och vi är ju på en perrong.. Vi stannar. Jag lyssnar, ska jag gå förbi eller vända? En kvinna kommer fram till mej, det är någon som är hemlös, säjer hon, han har hunden och en massa kassar, hunden hoppade på henne, mannen blev arg när hon ville ge honom matpengar till hunden, den är så mager, hon erbjuder sej att följa mej förbi, hon är upprörd, han är upprörd, jag blir förvirrad av allas känslor, hon börjar berätta om en son som förlorade synen på ett öga. hunden har slutat skälla. Jag säjer att jag nog tar en annan väg ändå. Mannen med hunden går sin väg. han låter ledsen på rösten. Och jag vill säja förlåt mitt i allt.

Det är vår, jag har snart semester, roliga saker på jobbet, boken är klar, vänner från när och fjärran är på ingång, men jag är inte glad, vill inte kliva ur sängen, laga mat, diska, läsa min post, ta tag i nånting. Visst är det konstigt, som att gå omkring i geggamoja.. Och jag vet att det blir bättre, men det hjälper inte mot känslan.

Dom håller mej ifrån sej, på armlängds avstånd jag blir för mycket för dom dom kan inte ta emot mej jag måste lägga band på mej tänka mej för ransonera skruva ner lågan dra ner volymen andas grunt om jag vill komma nära

Det pågår nån slags lagerrensning i mitt omedvetna. allt ska bort, ut. lagerarbetarna är otroligt effektiva dammet ryker och jag ska tydligen sortera. en del ska slängas andra kanske kan återanvändas, men lagerarbetarna är så många och så effektiva, jag hinner inte med.

I min nya skepnad ska jag tvinga er att se. Det kommer inte att finnas några undanflykter eller förmildrande omständigheter. Med kniven i bältet kommer jag att få sista ordet

Jag springer barfota över gården och låtsas att jag är fri men min längtan tynger ner mej. Det ekar tomt i mitt inre, hallå, är det nån här? Ett enda djupt andetag allt som behövs, ett enda skrik.

Hennes hand på min axel är angelägen jag sitter på golvet mitt bland lekande barn hon står bredvid mej alldeles stilla allvarlig mycket rak i ryggen storasyster fyra år hon letar bland ovana nya svenska ord – jag vill inte vara på dagis jag vill till mitt hemma. och jag skäms.

Den här dagen, s:t Patriks day 1992 skulle jag ha gått ut och käkat med en vän, men istället hamnade jag på sjukhus. mitt under morgonrusningen föll jag ner på tunnelbanespåret och skadade mej allvarligt. Sen dess har jag en hörselskada och en viss benägenhet att få panik på alla slags perronger. Det var inte första gången jag föll ner på tunnelbanespåret. Det var inte första gången en person med synskada gjorde det. under åren har ca 20 personer med synskada fallit ner, 2 har dött. och så har vi alla människor som har hoppat… tunnelbanan i stockholm är lite säkrare nu än då, det finns taktila markeringar som varnar när man kommer för nära perrongkanten, men det går att göra den mycket säkrare. Varför gör man inte det då? storstockholms lokaltrafik växlar mellan att skylla på dålig ekonomi och på tekniska problem. under tiden faller vi, hoppar vi. men det kanske beror på vilka som faller och hoppar, tänker jag. det är möjligtvis en överdrivet konspiratorisk tanke, jag medger det, men jag har tänkt den. Det är lätt att bli konspiratorisk när min kollektivtrafik tvingar mej att resa med livet som insats. Textfält Redigerar Den här dagen, s:t Patriks day 1992 skulle jag ha gått ut och käkat med en vän, men istället hamnade jag på sjukhus. mitt under morgonrusningen föll jag ner på tunnelbanespåret och skadade mej allvarligt. Sen dess har jag en hörselskada och en viss benägenhet att få panik på alla slags perronger. Det var inte första gången jag föll ner på tunnelbanespåret. Det var inte första gången en person med synskada gjorde det. under åren har ca 20 personer med synskada fallit ner, 2 har dött. och så har vi alla människor som har hoppat… tunnelbanan i stockholm är lite säkrare nu än då, det finns taktila markeringar som varnar när man kommer för nära perrongkanten, men det går att göra den mycket säkrare. Varför gör man inte det då? storstockholms lokaltrafik växlar mellan att skylla på dålig ekonomi och på tekniska problem. under tiden faller vi, hoppar vi. men det kanske beror på vilka som faller och hoppar, tänker jag. det är möjligtvis en överdrivet konspiratorisk tanke, jag medger det, men jag har tänkt den. Det är lätt att bli konspiratorisk när min kollektivtrafik tvingar mej att resa med livet som insats.