I bland, eller ganska ofta förresten, är det helt omöjligt att bara prata väder och vind med folk somman inte känner. dom hakar upp sej så otroligt mycket på att jag är blind, så dom glömmer bort att jag är en vanlig människa i första hand. Det gör mej ledsen ofta, arg i bland, och, när jag är på topp, full i skratt.

som för ett tagsen när jag försökte bekante mej med en ny granne. När vi stod och väntade på hissen försökte jag prata lite pappersinsamlingsprat med honom, det borde ju funka, men nejdå:
Jag: Tänk vad knäppt va, först bär någon hit en massa papper som vi inte vill ha, sen bär vi upp det från våra postfack och till våra lägenheter och lägger dom i pappersinsamlingen. Sen när dom har legat där ett tag och samlat dam, så bär vi ner dom igen, ut på gården och till vår allmänna papppersinsamling. det är ju hur mycket onödigt arbete som helst för en massa folk och jag har verkligen annat att göra än att bära papper fram och tillbaks…
Han: Men hur gör du när du ska läsa posten…

Men jag gav inte upp i första taget, denna nya granne verkar vara en trevlig person, så en annan dag i hissen blev det ett nytt försök och nu var den han som började:
Han: Jag försov mej i morse, det måste ha varit strömavbrott i natt, för min klickradio stod bara och blinkade.
Jag: fy vad tråkigt, hela dagen blir ju förstörd, själv använder jag klockan i mobilen, och då klarar man ju sej från sånt där.
Han: Men hur kan du använda en mobiltelefon…
Jag förklarade lite snällt, men försökte fortsätta grannar emellanpratet:
– Det är ju ännu värre om strömmen går mitt på dagen och man har datorn i gång, min senaste datorkrasch berodde på det.
Han: Men hur kan du använda en dator?

Jo, jag vet att man måste få fråga, men inte ALLTID. Varför kan jag inte bara få vara vanlig granne!