allt har ett pris, eller hur, så tänker jag, så när jag nu har ägnat en vecka åt en massa saker som har gått otroligt bra… så är det ju inte mer än rätt att det ska börja krångla när man kommer hem igen.

I dag skulle jag till arbetsförmedlingen. Inte för att söka jobb, vem fan går dit för att söka jobb egentligen?, utan för att förlänga pengarna till mitt personliga biträde. Själva besöket tog tio minuter, men tänk vad mycket energi det gick åt…

Först, för en vecka sen, började jag försöka ta reda på vart arbetsförmedlingen ligger, den har inte flyttat, men jag har blivit flyttad på och hör till en annan arbetsförmedling nu. Men, jag hade tur, mina hundvakter passade på att ta reda på det när jag var borta, så nu hade jag en vägbeskrivning. Jag hade också mailat till dom eftersom jag skulle få en helt ny handläggare som inte kan dom här grejerna ännu.

allt gick bra till en början, men plötsligt stod jag mitt i en byggarbetsplats och lyssnade på essingeleden. Den skulle jag gå under visste jag… men hur? Och framför allt var? Där stod jag och undrade, och fastän det verkar otroligt, så kom det en kvinnan vandrande och frågade om jag behövde hjälp.
”jaaaaaaa tack”

själve besöket tog som sagt tio minuter och då fick jag också veta att dom ska flytta igen, fast nu är det dom och inte jag som ska flyttas, men det blir ju ungefär samma. så nu har jag lärt mej den där vägen i onödan.
På väg hem slog jag huvet i ett lastbilsflak. Lastbilen stod tvärs över en trottoar och vovvem försökte gå runt den. flaket var i min ögonbrynshöjd och även om hon ska klara sånna höjdhinder, så är det inte lätt. Nu har jag alltså en stooor bula över höger ögonbryn.

När jag kom hem skulle jag laga mat… det verkar gå bra än så länge.

Nu närmar sej min andra otrevliga årsdag, så jag borde veta bättre än att ge mej ut på äventyr i dessa tider, med tanke på vad som kan hända.