på väg hem från kontaktimrpon går jag som i dvala. Jag njuter så helt och fullt av att bara vara i min kropp och känna hur den rör sej att jag knappt märker att vi kommer fram till fridhemsplan, men där blir jag väckt av att miin hund plötsligt tvärstannar utanför dörrarna till tunnelbanan:
– Nä, säjer hunden, inte hari krishna nu också och du matte, dom står rakt i vägen, där vi brukar gå. det är väl ok med dom där fina små bjällrorna dom har, men i dag har dom drabbats av nåt stort, för dom skrålar och har jättestora trummor.
– Äh, säjer jag till hunden, kom igen, och jag förväntar mej att hon ska ta en omväg och gå runt alla skrålande människor, men hon har ingen lust att kompromissa, hon går rakt in i hopen, som delar sej, fortfarande skrålande och trummande…

Ja, det är ju bara att låtsas att allt är som det ska, hej hej, ropar jag, en flicka vill ge mej något, men då springer vi.