Det funkar inte längre,
det blir stopp,
inget kommer in,
inget kommer ut heller.
Man inser att man måste göra något och att man behöver hjälp,
men det är ju så pinsamt,
tänk, all denna skit som ska rensas bort,
nån annan kommer att se vad som finns i mitt igenproppade avlopp,
pinsamt,
och tänk om denna någon får se något jätteäckligt,
såhär skitigt har nog ingen annan det,
då kommer det fram vilken lortgris jag är…
så kommer hjälpen,
man rensar,
det luktar illa,
låter äckligt också,
och så säjer han som rensar
att, så här ser det ut hos alla.
och man blir så lättad,
alla har samma skit i sina avlopp,
och saker kan både rinna in och ut igen,
och det har slutat lukta illa.
Ville bara tacka dig för din blogg. Dina texter känns så oerhört mycket djupare och oändligt mycket intressantare än alla andra bloggar jag har läst här på Blogspot. Det är bara hos dig jag har bläddrat tillbaka för att läsa tidigare inlägg. Jag läste nyligen följande rader på Patricia Tudor-Sandahls hemsida, under rubriken Tankar för dagen:
”Sorg har mycket att lära oss och smärta kan vara en källa till insikt och styrka om vi låter den värka färdigt i oss och inte faller för frestelsen att vända ryggen mot den och låtsas att den inte finns. Regn är alltid regn men det ger näring åt både blommor och ogräs. Gå hellre lidandet till mötes. Även den värsta smärtan kan förvandlas till förnyad livsbejakelse.”