Location:när jag helt obehindrat går rakt upp för den blankistäckta backen med mina nya skor och människorna runt mej kanar, glider och faller.. eller håller fast sej i buskarna bredvid gångvägen.. då får jag samma känsla som: när jag var liten och vi var i lustiga huset på liseberg.. när vi gick på bron, som var helt stadig men där väggarna snurrade.. och dom seende klamrade sej fast vid räckena, nästan oförmögna att gå och jag inte kunde förstå varför dom inte bara blundade.. eller som när vi hade brandövning på jobbet, med doftfri rök, och bara jag kunde ta mej ut.. Jag kan inte beskriva känslan, men den är skön Textfält Redigerar Teckenläge när jag helt obehindrat går rakt upp för den blankistäckta backen med mina nya skor och människorna runt mej kanar, glider och faller.. eller håller fast sej i buskarna bredvid gångvägen.. då får jag samma känsla som: när jag var liten och vi var i lustiga huset på liseberg.. när vi gick på bron, som var helt stadig men där väggarna snurrade.. och dom seende klamrade sej fast vid räckena, nästan oförmögna att gå och jag inte kunde förstå varför dom inte bara blundade.. eller som när vi hade brandövning på jobbet, med doftfri rök, och bara jag kunde ta mej ut.. Jag kan inte beskriva känslan, men den är skön

Location:andra arbetsdagen När väckarklockan, som jag för övrigt först tror är en ambulans, ringer är jag mitt inne i en intressant dröm. när jag kliver upp känns kroppen som om har bankat på den med en slägga. Jag tröstar mej med att jag för första gången ska få lyssna till p1 till morgonkaffet nu när dom har börjat sända på natten, tänker att det alltså fortfarande är natt enligt fler än mej. sätter på radion och möts av ljudet från en film där någon halshuggs, dokumentären ”terroristens stora ensamhet”, av lotta eriksson. inser att dokumentärer inte f funkar så här dags, jag hamnar mitt i och när jag äntligen har förstått vad det handlar om är det dags att gå. ute på gatan är det vatten, mycket vatten. min ena sko läcker, men talgoxarna sjunger tvåtonigt nere vid karlbergskanalen. Tåget står inne när jag kommer fram till centralen. det är nån tjafs med dörrarna. lokföraren öppnar och stänger, öppnar och stänger, tåget pyser och pustar, och i mitt huvud upprepas textrader från sången ”två tungor”: ”djupt i det röda mörkret, fick livet dubber form” Textfält Redigerar andra arbetsdagen När väckarklockan, som jag för övrigt först tror är en ambulans, ringer är jag mitt inne i en intressant dröm. när jag kliver upp känns kroppen som om har bankat på den med en slägga. Jag tröstar mej med att jag för första gången ska få lyssna till p1 till morgonkaffet nu när dom har börjat sända på natten, tänker att det alltså fortfarande är natt enligt fler än mej. sätter på radion och möts av ljudet från en film där någon halshuggs, dokumentären ”terroristens stora ensamhet”, av lotta eriksson. inser att dokumentärer inte f funkar så här dags, jag hamnar mitt i och när jag äntligen har förstått vad det handlar om är det dags att gå. ute på gatan är det vatten, mycket vatten. min ena sko läcker, men talgoxarna sjunger tvåtonigt nere vid karlbergskanalen. Tåget står inne när jag kommer fram till centralen. det är nån tjafs med dörrarna. lokföraren öppnar och stänger, öppnar och stänger, tåget pyser och pustar, och i mitt huvud upprepas textrader från sången ”två tungor”: ”djupt i det röda mörkret, fick livet dubber form”

en gång för längesen hörde jag en intervju med en gammal man som bodde i Tallin. Han berättade om hur svårt det var att leva där som pensionär, hur fattigt det var. det som fastnade mest i mitt minne var när intervjuaren började prata om mat:
– vi äter mest potatis.
– tycker ni om det då?
– man får vilja ha det som finns.
jag tänker ofta på det, inte, man får ta det som finns utan ”man får vilja ha det som finns”.
Idag kom jag att tänka på honom och hans potatisar när jag kom på mej själv med att tycka om mina tidiga promenader till tåget, när det nästan fortfarande är natt. Textfält Redigerar en gång för längesen hörde jag en intervju med en gammal man som bodde i Tallin. Han berättade om hur svårt det var att leva där som pensionär, hur fattigt det var. det som fastnade mest i mitt minne var när intervjuaren började prata om mat:
– vi äter mest potatis.
– tycker ni om det då?
– man får vilja ha det som finns.
jag tänker ofta på det, inte, man får ta det som finns utan ”man får vilja ha det som finns”.
Idag kom jag att tänka på honom och hans potatisar när jag kom på mej själv med att tycka om mina tidiga promenader till tåget, när det nästan fortfarande är natt.

Location:– det är bara lokföraren, säjer lokföraren. Han tror nog att han skrämde mej, för jag stannade till och såg mej omkring. Jag visste att det var lokföraren, jag hörde nycklarna, men trots hörapparaten kunde jag inte höra om han var bakom eller framför mej. – jag blir så imponerad av dej och hunden, att ni kan ta er fram… åh, nej, tänker jag, inte nu igen, – eller hur, säjer jag, för att inte tala om att klara av jobbet också, när man väl har kommit fram. – vad jobbar du med då? – jag är musikterapeut. – vad häftigt. jag tänker just säja att jag tycker det är häftigt att vara lokförare också, men då har han redan stängt sin dörr. vissa dagar går det att bryta mönstren, sina och andras. Textfält Redigerar – det är bara lokföraren, säjer lokföraren. Han tror nog att han skrämde mej, för jag stannade till och såg mej omkring. Jag visste att det var lokföraren, jag hörde nycklarna, men trots hörapparaten kunde jag inte höra om han var bakom eller framför mej. – jag blir så imponerad av dej och hunden, att ni kan ta er fram… åh, nej, tänker jag, inte nu igen, – eller hur, säjer jag, för att inte tala om att klara av jobbet också, när man väl har kommit fram. – vad jobbar du med då? – jag är musikterapeut. – vad häftigt. jag tänker just säja att jag tycker det är häftigt att vara lokförare också, men då har han redan stängt sin dörr. vissa dagar går det att bryta mönstren, sina och andras.

Location: som Ni vet avskyr jag lunchlådor. Idag bestämde jag mej därför för att slippa och istället gå och hämta suchi. Det gick bra, men varför måste allt jag gör liksom bli till en hel historia: I vanlig ordning hade jag ägnat flera timmar åt att oroa mej för om jag skulle bli insläppt på suchistället. Först trodde jag att mina farhågor hade besannats. så fort jag klev in fick jag veta att jag inte var välkommen. efter att ha argumenterat en lång stund fick jag tillslut beställa… Då visade det sej att jag var på fel ställe, en pizzeria. – jag kan följa dej sa pizzakillen. på trotoaren utanför suchistället frågade han om jag gillar suchi. – ja, sa jag, men framför allt gillar jag ställen där jag är välkommen. vi gick in. han också. vanligtvis brukar jag aldrig fråga om jag är välkommen på ställen, jag brukar bara gå in och ta för givet att jag är det, men idag gjorde jag ett undantag med tanke på mitt sällskap. – här är jag väl välkommen i alla fall, sa jag. – ja, varför skulle du inte vara det? jaha, du menar hunden, jamen du är ju lika välkommen som alla andra. då gick pizzakillen tillbaka till sin pizzeria. Jag beställde. jag tog fram mitt kort.. då visar det sej att dom inte tog kort. – men det finns en bankomat utanför, vill du att jag följer dej? hon lämnade sin plats bakom disken och gick med mej ut. hon hette Kristina och var ledsagare och teckentolk. bankomaten kunde prata, men den sa en massa saker som jag inte ville veta… När vi kom tillbaka trodde jag att hennes kollega skulle ha gjort klar min suchi, men det hade han inte. det var Kristinas jobb. å nu fick jag och två andra kunder vänta. vi fick grönt te under tiden. Jag fick min suchi och gick tillbaka till jobbet. jag hade lust att vinka när jag passerade pizzerian, men jag hade inga händer lediga.

Location:dessa tågdrömmar: Jag är på fel plats, kommer inte att hinna till jobbet fattar inte hur jag har tänkt försöker ändå tänka ut en lösning om jag kanske kan åka dit eller dit ta det eller det tåget byta på en ovanlig plats ta en annan väg… vad det ska bli skönt med julledighet!!!!! eller är det att ständigt vara lösningsinriktad som jag är trött på? kanske borde testa att bara sätta mej ner och säja, nej, det går inte.. Textfält Redigerar dessa tågdrömmar: Jag är på fel plats, kommer inte att hinna till jobbet fattar inte hur jag har tänkt försöker ändå tänka ut en lösning om jag kanske kan åka dit eller dit ta det eller det tåget byta på en ovanlig plats ta en annan väg… vad det ska bli skönt med julledighet!!!!! eller är det att ständigt vara lösningsinriktad som jag är trött på? kanske borde testa att bara sätta mej ner och säja, nej, det går inte..

Location:hej ödet. jag vill bara förklara mej lite. det faktum att jag just har fyllt i min jobbkalender med möten och sånt fram till den 30 november 2015 betyder inte att jag tar för givet att det ska bli som jag har planerat. det är inte så att jag utmanar dej. jag är fullt medveten om att det är du som bestämmer och att du kan hitta på vad som helst. jag är öppen för det. så, ta nu inte illa upp, gör inget dumt, jag har bara skrivit in dom här datumen i fall att jag skulle leva och ha hälsan och ifall att jorden fortfarande skulle finnas och ifall att det inte har blivit militärkupp… Textfält Redigerar Ordläge hej ödet. jag vill bara förklara mej lite. det faktum att jag just har fyllt i min jobbkalender med möten och sånt fram till den 30 november 2015 betyder inte att jag tar för givet att det ska bli som jag har planerat. det är inte så att jag utmanar dej. jag är fullt medveten om att det är du som bestämmer och att du kan hitta på vad som helst. jag är öppen för det. så, ta nu inte illa upp, gör inget dumt, jag har bara skrivit in dom här datumen i fall att jag skulle leva och ha hälsan och ifall att jorden fortfarande skulle finnas och ifall att det inte har blivit militärkupp…

Location:Jag möter henne på den smala och branta stigen. jag är lite på min vakt. det händer så ofta att människor jag möter säjer nåt klämkäckt till mej som t ex – det där går ju bra. Men hon säjer bara att hon har en hund med sej och jag blir glad. jättebra att hon säjer det, så jag vet. min hund är lös, inte hennes. hundarna bryr sej inte om varandra, jag ler mot henne när vi passerar varandra. då kommer det: – vad fint att du är ute och går. Jag blir besviken. varför måste dom alltid. – vad fint att Du är ute och går, säjer jag. hon skrattar till – tack… jag fortsätter gå. hon står kvar, efter en stund ropar hon: – jag ber om ursäkt. Jag borde känna mej nöjd, jag fick henna att förstå att jag blev sårad. Hon säjer inte så till andra vuxna människor hon möter i skogen. men jag skäms.

Location:ibland skulle det kanske vara effektivast att göra som barn gör när dom pratar med någon som inte verkar förstå det mest självklara och elementära, bara tystna. som i det här samtalet jag hörde på tunnelbanan nyss: – pappa, du kan väl berätta nåt? – nä, vi kan väl prata istället, det är mycket roligare. – men det var så längesen… – ja, det kanske det var, men jag läser ju mycket för dej. – tystnad – du, jag vet, vi går förbi bokhandeln sen och letar upp nån lagom lång bok. – tystnad Textfält Redigerar Linjeläge ibland skulle det kanske vara effektivast att göra som barn gör när dom pratar med någon som inte verkar förstå det mest självklara och elementära, bara tystna. som i det här samtalet jag hörde på tunnelbanan nyss: – pappa, du kan väl berätta nåt? – nä, vi kan väl prata istället, det är mycket roligare. – men det var så längesen… – ja, det kanske det var, men jag läser ju mycket för dej. – tystnad – du, jag vet, vi går förbi bokhandeln sen och letar upp nån lagom lång bok. – tystnad

Location:det ska heta Rätt inte gott ge ljummen godhet godtycke Ha Het Rätt Rättighet Textfält Redigerar det ska heta Rätt inte god ge ljummen godhet godtycke Ha Het Rätt Rättighet