Det pågår nån slags lagerrensning i mitt omedvetna. allt ska bort, ut. lagerarbetarna är otroligt effektiva dammet ryker och jag ska tydligen sortera. en del ska slängas andra kanske kan återanvändas, men lagerarbetarna är så många och så effektiva, jag hinner inte med.
I min nya skepnad
I min nya skepnad ska jag tvinga er att se. Det kommer inte att finnas några undanflykter eller förmildrande omständigheter. Med kniven i bältet kommer jag att få sista ordet
Fri
Jag springer barfota över gården och låtsas att jag är fri men min längtan tynger ner mej. Det ekar tomt i mitt inre, hallå, är det nån här? Ett enda djupt andetag allt som behövs, ett enda skrik.
Hennes hand
Hennes hand på min axel är angelägen jag sitter på golvet mitt bland lekande barn hon står bredvid mej alldeles stilla allvarlig mycket rak i ryggen storasyster fyra år hon letar bland ovana nya svenska ord – jag vill inte vara på dagis jag vill till mitt hemma. och jag skäms.
Jag och S:t Patrik eller att resa med livet som insats
Den här dagen, s:t Patriks day 1992 skulle jag ha gått ut och käkat med en vän, men istället hamnade jag på sjukhus. mitt under morgonrusningen föll jag ner på tunnelbanespåret och skadade mej allvarligt. Sen dess har jag en hörselskada och en viss benägenhet att få panik på alla slags perronger. Det var inte första gången jag föll ner på tunnelbanespåret. Det var inte första gången en person med synskada gjorde det. under åren har ca 20 personer med synskada fallit ner, 2 har dött. och så har vi alla människor som har hoppat… tunnelbanan i stockholm är lite säkrare nu än då, det finns taktila markeringar som varnar när man kommer för nära perrongkanten, men det går att göra den mycket säkrare. Varför gör man inte det då? storstockholms lokaltrafik växlar mellan att skylla på dålig ekonomi och på tekniska problem. under tiden faller vi, hoppar vi. men det kanske beror på vilka som faller och hoppar, tänker jag. det är möjligtvis en överdrivet konspiratorisk tanke, jag medger det, men jag har tänkt den. Det är lätt att bli konspiratorisk när min kollektivtrafik tvingar mej att resa med livet som insats. Textfält Redigerar Den här dagen, s:t Patriks day 1992 skulle jag ha gått ut och käkat med en vän, men istället hamnade jag på sjukhus. mitt under morgonrusningen föll jag ner på tunnelbanespåret och skadade mej allvarligt. Sen dess har jag en hörselskada och en viss benägenhet att få panik på alla slags perronger. Det var inte första gången jag föll ner på tunnelbanespåret. Det var inte första gången en person med synskada gjorde det. under åren har ca 20 personer med synskada fallit ner, 2 har dött. och så har vi alla människor som har hoppat… tunnelbanan i stockholm är lite säkrare nu än då, det finns taktila markeringar som varnar när man kommer för nära perrongkanten, men det går att göra den mycket säkrare. Varför gör man inte det då? storstockholms lokaltrafik växlar mellan att skylla på dålig ekonomi och på tekniska problem. under tiden faller vi, hoppar vi. men det kanske beror på vilka som faller och hoppar, tänker jag. det är möjligtvis en överdrivet konspiratorisk tanke, jag medger det, men jag har tänkt den. Det är lätt att bli konspiratorisk när min kollektivtrafik tvingar mej att resa med livet som insats.
Att hjälpa och uppfostra
Som om allt är som vanligt
efterklang
Det här med att mingla när man inte ser, det är jättesvårt, ja nästan omöjligt.
Det är svårt att hitta personerna man vill prata med på grund av den röriga ljudmiljön. Om man ändå hittar en grupp människor som verkar intressanta är det svårt att komma in i samtalet, utan att verka påflugen eller socialt klantig. För att göra det behöver man veta att någon i gruppen har sett en och att man har kontakt. Risken är annars att ingen hör en eller att man oavsiktligt avbryter något
Äger minglet rum på en konferens har folk antagligen namnlappar på sig som alla andra har nytta av. Där står det inte bara vad personernaheter utan även var dom jobbar eller vem dom representerar. Dessutom hittar man oftast inte i lokalen.
Det finns några olika sätt att försöka lösa detta på och inget av dem är bra som jag ser det.
man kan ställa sig i något hörn, fast förankrad i ett bord och hoppas på att någon tar kontakt.
Eller man kan försöka den mer frimodiga varianten och självsäkert kliva fram till Folk, hälsa och pressentera sig.
nackdelen med den första varianten är uppenbar. Du blir ensam, eller så kommer någon du redan känner och ”förbarmar” sig över dig.
med den andra får du garanterat kontakt, men du riskerar att hälsa flera gånger på samma person och bara känna dig dum.
Ska man mingla med hjälp av en ledsagare måste det vara en otroligt skicklig och lyhörd person. Det är också mycket iktigt att ledsagaren i fråga inte har några egna mingelintressen i just det här sammanhanget.
Den röriga miljön gör att ögonkontakten blir ännu viktigare än vanligt och det kan lätt sluta med att et är din ledsagare som börjar nätverka.
kort sagt, det är jättesvårt att mingla om man har en synnedsättning.
Så trots att jag är en social person som både är bra på och tycker om att nätverka, så har jag undvikit mingel. Ja, jag har till och med tänkt att jag inte gillar att mingla,
men på facebook funkar det.
Jag kan i lugn och ro gå omkring och lyssna på vad folk pratar om. Jag har full koll på vem som är vem och vem som säger vad.
Jag kan lätt ta mej in i samtalet om jag vill och kanske bäst av allt:
Jag kan på ett enkelt sätt sammanföra personer som jag tror skulle ha intresse av att prata med varandra och dra in nya människor i en diskussion för att på så sätt göra den mer intressant eller bara sätta lite fart på den.
ja, På facebook kan jag mingla och jag bara älskar det.