På Skanstull kliver det på en man. Han stannar precis innanför dörren och det låter faktiskt som om han slår ihop klackarna, sen drar han ett djupt andetag. Hans röst är fantastisk, den fyller hela vagnen, värdig en operasångare:
”har du tittat på skylten där, det får inte finnas några hundar i den här vagnen”, bullrar han och jag inser direkt att det är mej han talar till:
”Har du tittat på den här?”, frågar jag och pekar på ledarhundsselen. Han försvinner till andra änden på vagnen.

På väg hem igen, precis när jag ska kliva av, är det någon som knuffar på mej, ”ursäkta”, Fan vad folk har bråttom tänker jag:
”Jag ska också av här”, säjer jag, ”så du kan ta det lungt”
”men jag ville bara säja att Jesus älskar dej”, säjer hon och smeker mej på överarmen.
”Han älskar dej också”, säjer jag, men hon är inte klar:
”Be till honom, han kan hela dej, det är jag säker på”
Det vänder sej i magen, från vadå, tänker jag, men jag säjer:
”Han kan säkert hela dej också” och då äntligen kommer hon av sej.

Vad ska man göra, hur ska man orka med sånthär? för tillfället har jag inget skydd, dom kommer rakt in.

Jag längtar efter en öppen eld i skogen där jag får sitta bland mina vänner och lyssna.