Högst uppe på stadshagsberget står en gubbe och hojtar hallå! Det är till mej.
”Vi håller på att gräva här, du kan inte gå här, du måste gå runt”
”Det fixar hunden,” säjer jag.
”nähä, är det säkert?”
”Jadå”, säjer jag, fast helt säker kan man faktiskt inte vara. Stora gubbar som låter mycket och verkar bestämda brukar kunna få henne osäker, högst mänskligt… eller vad man säjer.
”Ja, om tio meter är det en stor grop”, säjer han och det är precis så mycket hjälp jag behöver.
Hunden fortsätter frammåt, hon vejer inte förrän precis när hon måste. Uppe på grävmaskinen sitter en annan Gubbe, han har inte hört vad vi har sagt:
”stop, stop!” Skriker han, ”det där går inte”
”Jodå”, skriker gubben på marken, ”det där fixar hunden”
Och det gör hon, markerar att hon vill svänga ut i gatan, gör en snygg sväng förbi gropen och tillbaks in på trottoaren igen, precis som hon ska. jag vänder mej om för att vinka till gubbarna, men dom ser mej inte, dom grälar om nåt… Det är väl inte om oss…