Innanför dörrarna till tunnelbanevagnen tvärstannade vovven, hon ville inte gå till vänster, alla tassarna i marken, där fanns antagligen en hund som hon inte ville passera.

alltså till höger, men där satt massor av barn och flera blev jätterädda för hunden. deras lärare försökte lugna barnen, förklara att det var en snäll hund, samtidigt som hon försökte få mej att gå därifrån och jag försökte i min tur förklara att min hund också var jätterädd för en hund, fast en annan.

rörigt, jag la min hundner, en del barn blir lugnare när hunden inte ser så stor ut, läraren tog alla barnen och sprang iväg till andra änden av vagnen och vi kunde gå och sätta oss.
– Den bits, den bits, ropade barnen,
-nej nej, sa läraren, den är snäll, den hjälper tanten för hon kan inte se.

Jamen, efteråt kanske det är lite kul, men jag satt där med känslan av att ha skrämt barnen, och att deras lärare trodde att jag inte brydde mej om det och jag ville prata med barnen, förklara att nu var alla lika rädda, vad ska vi gör a då?