det ringer en kvinna från ett en arbetsplats där jag har sökt jobb. Hon ägnar den första delen av samtalet åt att förklara hur mycket mer som ingår i jobbet än vad som framgick i annonsen, hon var på semester när den lades ut. Hon radar upp sak efter sak som hon vill att jag ska säja att jag inte kan göra, men jag hjälper henne inte. tillslut måste hon ändå fråga rakt på sak:
– Hur mycket begränsar din synskada dej?
– Den begränsar mej inte alls, säjer jag, du får nog precisera din fråga.

Jag hör hur jobbigt hon tycker att det är, skitjobbigt, jag får ont i magen åt henne. Jag är hela tiden på väg att säja:
– du, vi skiter i det, du behöver inte, det gör ingenting…

Men jag håller ut och hon också Hon försöker med att lokalerna är trånga. Jag borde ha sagt att jag är ganska liten, men kom inte på det. Hon vill verkligen inte ha mej där, men eftersom jag för en gångs skull skrev i min ansökan att jag är blind, så måste hon kalla mej till intervju om jag har rätt kvalifikationer och det har jag. Ja, hur fan ska man bära sej åt? Varken hon eller jag är bekväma i den här situationen.

När vi tillslut har bokat en tid för intervju, då berättar jag att jag har ledarhund och då blir det nästan kattastrof. Någon av omsorgstagarna är jätterädd för hundar och det finns absolut ingenstans där man kan lägga hunden så att den inte syns. Hon kan ange det som skäl för att inte anställa mej, men hon vet inte att jag inte har ett lagligt skydd på den punkten.

Alltså ska vi ses på onsdag kl 12, men varför det egentligen? vill jag verkligen jobba på ett ställe där dom är så ängsliga och där jag är så lite välkommen? ska jag verkligen lägga min energi på det? Ska jag ringa och ställa in?