Mitt i yogapasset kommer döden och stör:
– Hej, jag ville bara påminna dej om att jag finns.
– Jag vet att du finns, jag tycker faktiskt att du gör dej väldigt påmind nu för tiden, kan du inte låta mej vara i fred?
– Jaja, ta det lungt, jag hade inte tänkt komma och hämta dej än, inte din hund heller faktiskt, jag ville bara typ titta in och visa mej, tänkte att vi kanske kunde bli vänner…
– Jag vill inte bli vän med dej, du har tagit flera av mina kompisar och en gång för länge sen tog du min lillasyster. Jag vet att du måste finnas, jag kan sången om Lärkan och liemannen, men jag vill inte vara din kompis, vi kan ha vapenvila, det får räcka, men du kan faktiskt låta bli att skrämma mej.
– Ok, förlåt, det var inte meningen, jag ska inte skrämmas mera, jag lovar, vapenvila är ok, du kan väl sjunga den där om lärkan och liemannen för mej.
– ok, om du lovar att gå sen.
– ok.

Och lärkan sjöng för lieman
– Varför går du här uppå min äng och slår?
Och lärkan sjöng för lieman
– Har du inte märkt att det är vår?

Nu grönskar gräs, nu spirar strå,
asp och lind och lönn i nya kläder stå.
Nu visar sig de blommor små,
alla vet ju om att det är vår.
Och lärkan sjöng för gamle lieman
sin allra bästa sång allt i den klara skyn
Och lärkan sjöng för gamle lieman
så att det klingade kring äng och by.

Men lieman genmälde så
– om jag inte går här på din äng och slår,
svara mig hur det skulle gå
för de nya frön som livet sår.

Gräset blir gult, strån vissnar ner,
lien röjer så att himlaljuset når
till jorden ner, så att den ger
nya goda skördar varje år.

Och lärkan flög till gamle lieman
och gjorde fast en blomma i hans gråa hår.
Och lärkan flög till gamle lieman
och gjorde fast en blomma i hans hår