När jag skulle börja i högstadiet skulle jag välja om jag ville ha trä eller syslöjd. När jag kom till skolan första dagen på höstterminen visade det sej att dom på skolan redan hade köpt en symaskin, en som var anpassad för en synskadad elev, med taktila märkningar så att man skulle kunna ställa in program och sånt, och ett nålskydd, så att man inte skulle behöva vara rädd för att sy sej i fingret…

Det var säkert bra och snällt och jag minns inte längre om jag hade tänkt välja syslöjd, men bara för att dom hade tagit det för givet blev jag naturligtvis tvungen att välja träslöjd i stället.

Det var i och för sej kul, men jag var ensam bland 14 killar och en machotyp till slöjdlärare, så det blev rätt tufft. Inte förrän i nian fick jag stå ensam vid svarven, men då var vi kompisar, machotypen och jag.

sy fick jag lära mej hemma.

Ni som tror att sånt där växer bort med åren, ni tror fel, det blir värre.
När jag skulle gå på jullov nu i år kom rektorn och sa att den julklapp som dom andra skulle få, den passade inte mej, så hon skulle tänka ut en annan.
– Det är säkert biobiljetter då, sa jag, och då behöver du inte alls tänka ut något annat, jag går gärna på bio.- jaha, sa hon, överraskat, vad bra.

Och i och för sej går jag gärna på bio, men jag hade faktiskt mycket hellre tagit något annat. Det var bara för att hon tog för givet att en blind människa inte vill ha biobiljetter, som jag blev tvungen att ”vilja ha” det.

I bland blir jag faktiskt lite trött på mej.