Ni har säkert alla varit med om det, att fokus läggs mer på de frånvarande än på dem som är på plats. Tänk er till exempel följande:
Ni sitter på en föreläsning som just har börjat, lokalen är halvfull. Längst fram står föreläsaren. Han är missnöjd och besviken över det låga deltagande och det berättar han för er som har kommit. Hur tråkigt det är att inte fler är intresserade, vilken dålig stil det är att inte ens meddela att man inte tänker komma, men, det är klart, folk är väl mer intresserade av melodifestivalen eller det vackra vädret eller fotbolls-VM eller vad det nu är som pågår samtidigt som denna fantastiska föreläsning. Ja, han mal på om dessa frånvarande människor tills du vill ställa dig upp och skrika:
– Men vi är ju här, sätt i gång nu!
Är det inte märkligt att, trots att dessa människor inte ens befinner sig i lokalen, har de tagit nästan en tredjedel av föreläsarens och er tid i anspråk. Dessutom har det blivit en riktigt tråkig stämning. Det är nästan som om du ångrar att du gick dit. Föreläsaren verkar åtminstone inte uppskatta att du är där, nej han verkar mer intresserad av dem som är frånvarande.
När jag själv föreläser eller leder en grupp på något annat sätt brukar jag försöka tänka på var jag lägger mitt fokus. Det är klart att det är tråkigt om många väljer att inte komma, eller att komma för sent för den delen, men det behöver jag ju inte berätta för dem som faktiskt är där. De är där för att de har valt att lägga sin tid på att höra vad jag har att berätta och då är det respektlöst att inte ge dem valuta för sin tid. Att ge de frånvarande för mycket plats är dessutom helt meningslöst, eftersom de inte ens kommer att veta om det.
Men på senare tid har jag upptäckt att det finns ett sammanhang där jag ger de frånvarande, eller åtminstone, de som inte märks en stor del av min energi. Det gäller de gånger när jag är ute och tampas i hatiska kommentarsfält på Facebook. Ni vet hur det är. Hur man än bär sig åt känns det som om man inte når fram. Jag försöker hålla god ton, inte brusa upp eller komma med personangrepp. Jag försöker hålla mig till fakta och inte dras med när andra hela tiden byter fokus, ”men våra egna hemlösa då, eller fattigpensionärerna, vem tänker på dem? Ska inte de ha hjälp först?” Jag försöker hålla mig lugn och saklig, även när mina meningsmotståndare inte gör det, när de på förhand har bestämt vad jag tycker och hur jag är. ”ni vänstermänniskor, batikhäxor, godhetsnarkomaner…”.
Och vad jag än säger eller gör, hur mycket jag än anstränger mig, så når jag inte fram.
Det är då jag tänker på de tysta läsarna, för jag tror att de är många. Jag tror att de följer trådarna och för deras skull fortsätter jag. Jag vill att de ska se att någon säger emot de rasistiska, funkofoba och homofoba kommentarerna. Jag vill att de inte ska tappa sugen, utan att de ska se att det finns de som tänker annorlunda och jag önskar att de själva en vacker dag ska våga delta i det offentliga samtalet.
Sofia Thoresdotter