Idag på skogspromenaden tänkte jag på döden. Inget konstigt med det, alla tänker på döden den här helgen. Det som var lite annorlunda för mej var att jag började tänka på min egen.
Jag har nog alltid vetat att jag ska dö, åtminstone sedan den dagen jag var fem år och min fosterlillasyster Helena dog. Jag visste att man blev en ängel och i smyg var jag lite avundsjuk på henne för att hon skulle få flyga, för det önskade jag mej mest av allt då för tiden, att kunna flyga.
Det som var nytt och omskakande för mej idag var att jag plötsligt insåg att jag kan föreställa mej min död, eller åtminstone tiden fram till den
Nu är jag 57 år och om jag har tur kanske jag kan leva i 40 år till. Det är visserligen en lång tid, men jag kan föreställa mej den. Jag minns vad jag gjorde för 40 år sedan när jag var 17 år och om jag kan tänka så långt tillbaka, så kan jag också föreställa mej samma tid framåt.
Det var en hissnande och skrämmande och för mej alldeles ny tanke.
ändå skönt att den slog mej där i skogen, eftersom skogen kunde hjälpa mej att bära den