Det är bara mot sig själv man ska tävla. Det säger de hela tiden. Det enda viktiga är att vi ska slå våra personliga rekord. Jag får en känsla av att de bara säger så till oss som har dåliga resultat. Jag är sämst på allt som vi gör på gymnastiken, springer långsammast, kastar kortast, hoppar sämst både på höjden och längden. Bollspel ska vi inte ens prata om. Alla vill spela vollyboll. Under de lektionerna får jag gå ut och gå istället. När vi stöter kula inomhus får jag ibland en oemotståndlig lust att ”råka” kasta mot fönstret. Min lärare vet inte att jag ser skillnad på ljus och mörker så jag kunde låtsas att det var ett misstag. Tänk vad skönt det skulle vara, och rätt åt henne också. När vi ska hoppa över plinten får två av mina klasskompisar stå på varsin sida om satsbrädan och ropa. Då springer jag, siktar in mig mellan deras röster, gissar var jag ska sätta händerna och så hoppar jag över. Hittills har det gått bra, men särskilt snygga hopp blir det ju inte. Det enda jag är bra på är att klättra i rep och hänga i ringar, men det får vi nästan aldrig göra. 
Idag har vi idrottsdag på Älvhögsborg. Det var här jag lärde mig dra riktiga halsbloss i höstas, men rökringar kan jag fortfarande inte göra. Det är skolmästerskap och vi tävlar klassvis. Varje klass samlar ihop poäng, som sedan räknas ihop. Det betyder inte att ens personliga rekord är det enda som räknas, men jag känner mig inte särskilt besviken. Ingen trodde väl nånsin på det där snacket ändå.
Kast med liten boll går sådär. Jag får ingen större fart på den, men det får jag på slungbollen. Jag tar fart och kastar, bollens tyngd hjälper till och jag känner att jag faktiskt för en gångs skull har kraft i kastet, men så blir det alldeles tyst omkring mig. Någon har skadat sig. Efter en stunds förvirring förstår jag att det är jag som har skadat någon. En av killarna i nian har fått min slungboll rakt i bröstkorgen. Han tappar andan en kort stund sen verkar han ok igen. Men nu är lärarna lite nervösa. Jag tror de pratar om ifall jag ska vara med i fortsättningen eller inte, men ingen pratar med mig. Jag står där mitt på den stora planen och vet inte vad jag ska göra. Jag vill inte vara kvar här. Det blir bara fel och egentligen vill ingen annan att jag ska vara här heller, men ändå skulle det bli skolk om jag gick här ifrån. Tårarna bränner
bakom ögonlocken. Fan, jag önskar att det hade varit någon av lärarna som hade fått min slungboll i bröstet.
Så kommer jag på att mormor bor alldeles här i närheten. Hon kan säkert se oss från sitt fönster. Jag letar reda på en telefonkiosk och ringer henne.

• Jag kommer, säger hon.
  Så är hon där, min mormor med de skrynkliga händerna och den goda cigarettdoften. Vi letar reda på en av mina lärare.
• Nu tar jag med mig Sofia hem, säger mormor, och hennes röst är så bestämd att läraren inte kommer sig för att fråga något. Eller kanske är hon bara lättad över att jag försvinner, jag som inte bara drar ner klassresultatet, utan dessutom är farlig för de andra.
  I mormors kök äter jag köttbullemackor på tekaka.
• Tänk vad arg du var på mig när du var liten Sofia, säger hon, du tyckte att det luktade så illa när jag rökte. Du sa att du aldrig skulle börja röka.
  Vi skrattar båda åt det där, men jag vet inte om det är sant. Jag kommer inte ihåg det i alla fall.
  När man pratar med mormor måste man först veta att hon tittar på en, annars hör hon inte vad man säger och har hon somnat på hörörat är det omöjligt att väcka henne genom att ropa. Då är det bättre att gå fram till hennes säng och skaka lite i den. För egen del har hon brutalare väckningsmetoder när hon är hemma hos oss ibland. En gång, när hon inte fick upp brorsan ur sängen gick hon ut och hämtade lite snö som hon stoppade ner under hans täcke. Då blev det fart på honom. Så där skulle jag aldrig våga göra, även om tanken då och då har kommit för mig.
  Jag gillar mormor för att hon säger vad hon tycker och så visslar hon så vackert. Det låter nästan som en liten flöjt och hon kan vissla tvåstämmigt med sig själv. Det var hon som lärde mig sticka. Det hade varken skolan eller mamma lyckats med. I skolan valde jag bort syslöjden bara för att de hade tagit för givet att jag skulle ha just syslöjd och när mamma försökte lära mig blev vi bara osams. Men med mormor gick det bra.