morgondramatikeller att kunna ta in varandra

Postat av

Location:så här dags brukar det vara alldeles öde nere vid karlbergskanalen, men i natt hade någon tydligen sovit här. Eller, kanske sov han fortfarande när min hund upptäckte honom. Han blev jätterädd för henne. hon blev också jätterädd och skällde. Det var inte förrän då jag upptäckte att något var i görningen. Så fort jag hörde henne skälla kallade jag in henne och hon kom som ett skott, men skadan var redan skedd. Mannen var otroligt upprörd. Först kunde jag inte ens höra att han pratade engelska, men det gjorde han. – du är inte klok! jag är faktiskt en människa, en person, inget ting! Och jag ville förklara: – förlåt, jag visste inte att du var där, jag kan inte se, jag är blind, det var inte meningen att skrämma dej. Han kunde inte ta in det jag sa. jag ville gå närmare, men eftersom han var så otroligt rädd för hunden vågade jag inte ens försöka. ändå ville jag inte bara gå där ifrån. jag ville inte att han skulle tro att jag hade låtit min hund skrämma honom med avsikt. Jag upprepade, visade, pekade på mina ögon, skakade på huvet, täckte för ögonen med händerna, det måste på ett sätt ha sett ganska kul ut mitt i allt… till slut tog han in mej. – förlåt, sa han också så där stod vi nu båda två och sa förlåt till varandra. Då insåg jag att jag måste gå för att hinna med tåget. Textfält Redigerar så här dags brukar det vara alldeles öde nere vid karlbergskanalen, men i natt hade någon tydligen sovit här. Eller, kanske sov han fortfarande när min hund upptäckte honom. Han blev jätterädd för henne. hon blev också jätterädd och skällde. Det var inte förrän då jag upptäckte att något var i görningen. Så fort jag hörde henne skälla kallade jag in henne och hon kom som ett skott, men skadan var redan skedd. Mannen var otroligt upprörd. Först kunde jag inte ens höra att han pratade engelska, men det gjorde han. – du är inte klok! jag är faktiskt en människa, en person, inget ting! Och jag ville förklara: – förlåt, jag visste inte att du var där, jag kan inte se, jag är blind, det var inte meningen att skrämma dej. Han kunde inte ta in det jag sa. jag ville gå närmare, men eftersom han var så otroligt rädd för hunden vågade jag inte ens försöka. ändå ville jag inte bara gå där ifrån. jag ville inte att han skulle tro att jag hade låtit min hund skrämma honom med avsikt. Jag upprepade, visade, pekade på mina ögon, skakade på huvet, täckte för ögonen med händerna, det måste på ett sätt ha sett ganska kul ut mitt i allt… till slut tog han in mej. – förlåt, sa han också så där stod vi nu båda två och sa förlåt till varandra. Då insåg jag att jag måste gå för att hinna med tåget.