Den här morgonen vaknade jag och tänkte nu är det bra. Nu är allt bra.

Jag sträckte på mej i sängen, lakanen kändes sköna och svala och jag var utsövd. Klockan var sju och jag hade en hel ledig dag framför mej.

Hunden kom och sa god morgon på sitt oemotståndliga sätt.

jag låg kvar i sängen en stund och tänkte på den goda frukosten jag snart skulle äta. jag njöt av att inte ha bråttom.

jag tänkte på allt jag har, en bostad, ett intressant jobb, en ledarhund, vänner, allt jag behöver och lite till helt enkelt.

jag tänkte att jag kanske kan få vila i den här känslan ett tag nu, det vore på tiden…

Sen tänkte jag på cellprovtagningen jag skulle på idag. Det vore ju så himla typiskt och lägligt att få ett cancerbesked nu, precis nu när allting faktiskt har ordnat sej. Äntligen.

På väg hem från provtagningen gick jag med raska steg och djupa andetag längshantverkargatan. jag njöt av frihetskänslan, av att ha en kropp som fungerar, en ledarhund som är snabbbfotad, säker och glad och jag tänkte på att jag skulle köpa något gott till oss båda för att fira att vi hade gjort detta jobbiga som ett cellprov innebär.

Hemma vid porten tänkte jag att om jag nu skulle få ett hemskt provsvar, så vet jag i alla fall at tlivet kunde vara bra.