När vi började arbeta med min bok ”granne eller ufo” funderade vi en del på balansen mellan humor och allvar. Både jag och min redaktör tyckte att de allvarliga och svarta texterna var viktiga. Samtidigt ville vi inte ”ta knäcken” på läsarna. Dessutom är humor också effektivt när man vill sprida ett budskap.

Vi funderade också en del över hur många texter som skulle handla om min funktionsnedsättning och hur många som skulle handla om annat.

Resultatet blev som jag ser det en bra balans. Det finns texter att skratta åt. De är roliga, dråpliga och självironiska. Men det finns också texter om fattigdom, maktmissbruk och förtryck och en otäck text om utsatthet och övergrepp.

Många av texterna handlar om min synskada. Några på ett personligt plan, andra har ett mer övergripande perspektiv. Men det finns också berättelser om mitt arbete som musikterapeut och om hur en resa kan förändra synen på både en själv och andra. Texterna handlar ofta om makt och om att det nästan alltid är personer utan funktionsnedsättning som bestämmer hur vi med funktionsnedsättning ska leva våra liv.

Boken fick ett mycket positivt mottagande, men något hände som jag inte hade väntat mig. Många som har läst och kommenterat den har uteslutande fokuserat på de roliga och självironiska texterna. Ja, i vissa fall får jag nästan en känsla av att de andra texterna är bortplockade ur deras exemplar.

”Jag skrattade från pärm till pärm”, sa någon, och en annan sa:

”ja, den var rolig och lättläst”.

Andra ser enbart texterna som handlar om mig och mitt funktionshinder. Första gången jag blev uppmärksam på det var när jag gick till mitt lokala bibliotek och presenterade mig och min bok. Jag visade den och erbjöd mig att komma på någon författarkväll eller så. Bibliotekarien var mycket positiv:

– Ja, vad roligt, för något år sedan hade vi en annan flicka här som berättade om hur det är att vara synskadad.

– Ja, nu hade jag alltså tänkt att prata om den här boken, sa jag.

– Jaja, sa hon, men du kommer väl att berätta om din söta lilla ledarhund också.

När jag blev erbjuden att vara med i kunskapskanalens program ”en

bok, en författare” råkade jag ut för en kombination av dessa båda förhållningssätt. Jag hade verkligen sett fram emot denna intervju. Att få vara med i ett litteraturprogram är naturligtvis precis vad en författare önskar sig, men döm om min förvåning när frågorna började ställas:

– Hur är det egentligen, är det en myt eller utvecklar man andra sinnen då när man inte ser?

– Det här med färger, är det liksom som ett flimmer eller? Hur tänker du dig att svart ser ut?

– Hur tror du att det ser ut här inne i studion?

Jag fick nästan uteslutande frågor om min synskada och väldigt få som handlade om min bok. Jag blev inte intervjuad i egenskap av författare, utan helt enkelt i egenskap av blind. Och inte ens som ”blindfrågor” var de särskilt intressanta. De skulle bara ha förstärkt och cementerat fördomar och felaktiga uppfattningar. Till slut fick jag nog och sa ifrån, men det hjälpte inte och efteråt fick jag veta att ”det där avsnittet när du blev lite arg” skulle klippas bort.

Efter mycket mejlväxling med programmets redaktör och efter att jag hade fått se det färdiga resultatet, bestämde jag mig för att programmet inte får sändas.

Jag har funderat mycket på detta. Jag blir ledsen och förbannad och ibland har jag känt det som om hela bokprojektet har varit meningslöst. Hur jag än bär mig åt når jag inte fram med det viktiga jag vill säga. Framför allt inte till dem som jag vill ska höra det.

Kan det vara så att det gör för ont att ta till sig texterna? Att läsare utan funktionsnedsättning, genom mina ord får syn på bilder av sig själva som de inte klarar av att se? Då är det bäst att skoja bort det viktiga eller att reducera mig till en lätthanterlig schablon. Huvudsaken är att ingen icke funktionshindrad ska känna sig träffad.

Eller kan det vara så att deras bild av mig inte alls stämmer med det de läser? Om man är blind ska man vara glad och tacksam, inte självsäker och kritisk.

I så fall är det skrämmande hur effektivt deras försvar är. Hur bär man sig åt för att rasera det?