Jo, det är väl klart att jag vill vara speciell, sticka ut, vara annorlunda. Ingen vill väl vara en sån som ingen märker, det kan väl hända att jag gör en grej av att inte passa in, men det betyder inte att det är kul.

Jag får ofta höra att jag är extrem, att vanliga människor inte.. men att det är klart att du Sofia, du som är så annorlunda, du som klarar dej på så lite pengar, du som inte verkar behöva sånt som vi andra behöver som t ex fast jobb, trygghet, pengar…

en annan sak som jag får höra är att andra, dom vanliga människorna, dom blir mindre extrema med åren, inser att saker inte är svartvita, att man inte alltid kan ha sina principer när allt kommer omkring, men det är klart att du sofia, du är ju tvärt om, men du är ju alltid tvärt om.

För det är en sak att vara annorlunda, sticka ut, skilja sej från mängden och en helt annan att bli avfärdad som nån slags kuriosa när jag säjer sånt som jag tror på eller sånt som jag vill ska vara sant, eller sånt som jag har kommit fram till är sant för mej som t ex
att det inte är värre att äta människokött som nåt annat kött,
att om man tycker att det är taskigt att lära sina barn att det är synd att äta griskött, så borde man tycka att det är lika taskigt att lära dom att man kommer till helvetet om man gör något dumt,
att jag tror att vänskapsband är starkare och mer pålitliga än släktband,
att andra människor är fatiga för att jag är rik,
att tillväxt inte behövs,
att ingen egentligen behöver en heltidslön,
att om folk säjer att dom jobbar för mycket, så är det bara att sluta göra det,

och en massa annat… det är sant att jag har blivit mer drastisk med åren, jag har liksom tappat tålamodet med mesighet och det får i bland lite obekväma konsekvenser som t ex när vi skulle fira en arbetskamrat och var på restaurang. När maten hade kommit in började någotn berätta om ett tvprogram som handlade om folk som åt levande djur, alltså, man åt dom medan dom levde, så att dom långsamt plågades ihjäl. Äckligt, ja visst, men, sa jag, så gör vi ju hela tiden, plågar livet ur djuren vi äter, dom här människorna vet i alla fall om att dom gör det, dom låter ingen annan plåga ihjäl djuren åt dom, dom står för det själva. Gissa om stämningen blev lite låg runt bordet. Jag får nog inte gå med på fler after work.

Det är ändå en underlig känsla att inte bli tagen på allvar när jag menar så mycket allvar.