om det finns medmänniskor, och det finns det, så finns det också motmänniskor och dom finns verkligen dom också.

Min erfarenhet är att medmänniskor alltid finns, medan motmänniskor bara finns när man är som mest sårbar, då liksom gaddar dom ihop sej och finns över allt. Jag vet inte varifrån dom kommer eller hur dom kan känna på sej att just jag är ovanligt sårbar en viss dag, men det kan dom.

Dom kan göra mej riktigt illa, arg i bland, men oftast illa,

Innerst inne vet jag att motmänniskor är samma personer som i bland är i alla fall någons medmänniska, men när dom har gaddat ihop sej som värst, föredrar jag att tänka på dom som något annat, som kommer upp från underjorden t ex.

Motmänniskorna försöker oftast gå rakt igenom mej, när det inte lyckas, knuffar dom undan mej som om jag vore en sak. Motmänniskor säjer elaka saker på bussen, motmänniskor är förvånansvärt ofta politiker, det är den farligaste sorten, för dom kan göra störst skada.

Motmänniskor är ofta unga män eller gamla tanter, dom tycker inte om avvikare, dom tycker inte om sånna som skrattar, dom tycker inte om färger, dofter, eller att andra människor hörs, dom tycker inte om mej,
jag tycker inte om dom.
Kan vi inte införa visumtvång för motmänniskorna?