Vi är i sucre, Bolivia och vi har just beställt in pizza. Det är jag, min vän och kollega Theresa, som bor i Sverige, men är från Chile och så våra vänner Beatrice och Anna. Vi känner varandra därför att vi har ett musikterapiprojekt ihop

Jag har just hållit i en lyckad workshop och nu firar vi, jag är glad och lite spidad. När vi sitter där och väntar på våra pizzor, så kommer det fram en man till vårt bord, han är från Chile och är okcså i Sucre för att arbeta men nån slags projekt, jag lyssnar på dom andra som pratar, min spanska är ganska dålig, men jag förstår det mesta. När han gå kysser han alla på kinden och säjer hejdå, alla utom mej. Jag känner igen det, det händer mej ofta, även hemma i sverige, att folk behandlar mej som en möbel, men det som händer sen, det skulle aldrig kunna hända i Sverige.

– Såg ni, säjer jag till mina vänner, alla fick en kyss på kinden utom jag.
– – Jag går och hämtar honom, säjer Theresa.
– – Nej, säjer jag försrkäckt, det behövs inte.
– Jodå, säjer dom andra i en mun, han ska lära sej, han ska ju jobba med människor då får han ju fatta…

Sagt och gjort, han blir hämtad och tillrättavisad och han skäms som en hund. Jag får en hejdåkyss och en ursäkt och han får veta att jag är musikterapeut och just har hållit i en skitbra workshop, sen går han.

Där sitter jag, jag skäms inte ens, det känns jättebra och jag vet helt wsäkert två saker:
Så här ska vänner göra och jag tänker aldrig mera ta nån skit.