I måndags vaknade jag och tänkte: nu vet jag snart hur jag ska leva…

Sen har den här veckan bara blivit svårare och svårare. tre synskadade människor som har betytt mycket för mej på olika sätt har dött. en tjej, som påminner mej mycket om hur jag var som ung, en som betydde både väldigt bra och väldigt dåliga saker för mej när jag var ung och så en som jag helt enkelt tyckte mycket om, fastän jag inte kände honom särskilt bra. Det kanske inte är själva sorgen över att dom är döda, ingen av dom kände jag särskilt bra, utan mera vad dom får mej att minnas.
Jag hörde en jättebra dokumentär om kravallerna i kungsträdgården på 80-talet… Mera åttital alltså, min tuffaste tid, mera minnen och i psykodramakursen läser vi just nu ”kärlek och vilja”.

Jag var på kontaktimprovisation och det var kul och häftigt, men min kropp hade starka synpunkter på all denna fysiska närhet tillfrämlingar. Hanterligt men jobbigt.

på jobbet kom jag på mej själv med inte våga ingripa eller ens påpeka sånt som jag tycker är fel, eftersom jag verkligen behöver det där jobbet.

Så i går när jag vaknade hade jag verkligen fått nog, då blev det där med att ringa till en resturang för att kolla om jag är välkommen där med ledarhund, näst intill oöverstigligt och när jag väl gjorde det och det visade sej att det var fullt den dagen vi ville komma dit, då blev jag mest av allt lättad.

I natt drömde jag att jag var tillbaks i Sucre. Jag tänker ofta att om ingenting funkar här, om jag inte får nåt jobb, så hyr jag ut min lägenhet och sticker dit. Där skulle jag få jobb i morgon.

I dag, är jag mest ledsen och det är verkligen en förbättring. I morgon blir det mera kontaktimprovisation.