Sen jag fick min ledarhund är det inte lika många saker längre, som jag avundas er som kan se, men dom finns.

På våren, när jag drabbas av den stora rymmarlusten, blir det mer påtagligt. det är mycket lättare att rymma om man kan se, då är det bara att ta sin ryggsäck och gå… Det är också lättare att gömma sej för polisen, något som man måste göra om man är på rymmen, och det är lättare att stjäla mat och annat som en rymmare behöver.

Att kunna cykla är också något som jag avundas er. Jag skulle ta min cykel, packa den och ge mej iväg, på korta utflykter eller på en långresa jorden runt. eller att ppaddla kajak, alldeles ensam en tidig sommarmorgon i ytterskärgården.

”det gör jag inte fastän jag ser”, säjer kanske ni, men det är ju ert problem eller hur.
”och förresten kan man cykla tandem och paddla kanadensare”, men ärligt talat, hur kul är det? Man får ju inte ens styra.

en annan sak som jag avundas er är det där med att kunna kommunicera på långt håll… och tyst… Nu har jag i och för sej blivit bättre på att kommunicera med människors omedvetna, men för vardagligt brukar är det ganska krångligt och så får man en massa information som man inte vill ha…

När jag var liten avundades jag fåglarna för att dom kunde flyga, det är ungefär lika meningsfullt som att avundas er som kan se, båda sakerna är lika omöjliga att uppnå, men vad är det för fel med att längta?