Hennes hand på min axel är angelägen:
”Jag vill inte vara på dagis, jag vill till mitt hemma.”

Hon är fyra år och i hennes hemland är det krig, nu väntar hon på mitt svar och jag säjer inte,
”du kan säkert snart åka hem igen” Eller
”Men det här är ditt hemma nu”
Jag säjer ingenting,
jag skäms