När jag har varit ledig ett tag, så får jag alltid känslan av att jag nog har glömt allt som har med jobbet att göra. Fastän jag vet att det inte är så, så känns det som om jag inte längre kan några sånger, minns vad jag gjorde förra terminen, kommer ihåg nånting om musi och kommunikation, inte minns mina elevers namn… Kort sagt, jag tvivlar på min hela förmåga som yrkesmänniska. det händer varje gång, så nummera känner jag igen symtomen och får helt enkelt stå ut med min oro och gå till jobbet och låtsas att jag kan och då brukar allt falla på plats.

så i morse var det likadant. Dessutom hade jag drömt nånting fruktansvärt:
Nizisterna hade tagit makten. Jag låg i en stor dubbelsäng på ett hotelrum och hörde dom utanför på gatan, marscherande och sjungande. Min vän satt på sängkanten och försökte förklara för mej hur det hade gått till, hur det hade blivit såhär, hur dom hade kunnat bli framröstade, men jag var bara förtvivlad. Det var ju fullständigt ointressant hur det hade gått till, nu var dom här och allting var försent…

Med denna dröm i kropp och själ var det alltså meningen att jag skulle bemestra min börjajobbaångest. det gjorde jag genom att dra ur kontakten till alla julljusstakarna. det gjorde inte saken bättre, sen åt jag frukost. Då kom jag på att den enda gång som jag inte drabbas av denna fullständiga tillintetgörelse är när jag ska iväg och sjunga nånstans, när jag ska vara trubadur. Då är jag alltid helt säker på att jag kan det jag kan.

Ja, och sen gick jag till jobbet och det var glädje och värme där och jag hade inte glömt hur man gör, varken hur man är musikterapeut eller hur man är glad.