Så fort jag klev in på morgonmötet i dag på jobbet, fick jag lust att bara vända och gå hem. Det gjorde jag inte, lämnade bara mötet och gömde mej i köket hos A som jobbar där den här veckan. Att det kan ta så slut, kännas så motigt, och varför rymmer man inte bara? Som i skolan, när man bara skolkade, vilken känsla att bara ta sina saker och gå sin väg. Varför rymmer man inte över huvud taget, varför går man bara här och är snäll hela tiden? Det är verkligen sant det där talesättet att ”vissa människor borde fundera över vilket pris dom betalar för pengarna dom tjänar.

Å andra sidan kan man ju undra vad det är som är fel… Jag jobbar med det jag är utbildad till, jag har ett ganska fritt jobb, jag ska snart åka till Bolivia, jag har en pojkvän som jag älskar, en ledarhund som är fantastisk och frisk och några vänner… Men jag har fått nog på nåt sätt. Jag tror jag behöver lugn och ro i obegränsad mängd och hur fan ska det gå till? Det är väl bara det där med att rymma som återstår.