Den här texten har varit publicerad i tidningen ledarhunden nr 3008

DUBBLA NEGATIONER

Vanligtvis går jag aldrig med på att min hund skulle vara smartare än jag. Ni vet hur det kan låta:
;Hur vet hunden när ni ska kliva av bussen?;
;för att jag säjer till henne;
;jamen, hur kan du veta det då?;

När jag är på mitt sura och grälsjukahumör brukar jag säja till sånna människor att bara för att man ser bättre behöver det nödvändigtvis inte betydaa att man för den skull är smartare. Hur dom tolkar det är ju valfritt.

Men oss emellan, så finns det ett område där min hund faktiskt är smartare än jag och det gäller mattematik. Nu är det i och för sej inte så hemskt svårt att vara bättre än jag i matte,
jag hade etta, men att till och med min hund kan bättre än jag, det sårar min fåfänga.

Jag vet inte hur mycket ni minns från er egen skoltid och matteundervisning,
kommer ni ihåg det där med att två minus blir plus? Jag vete fan hur det går till, men så är det i alla fall, och det vet min Amanda. Här kommer beviset:

Vi är i parken, Amanda är lös, vi är på väg till jobbet. När jag tycker att hon borde vara klar, ropar jag ;hit;, men Amanda är inte klar och kommer inte alls.
jag avskyr verkligena att stå och ropa upprepade gånger på min hund, det går min ära förnär, men nu har jag kommit på att det går bättre om jag helt enkelt
bara ryter nej. Då kommer hon omedelbart. det måste ju bero på att hon har förstått det där med dubbla negationer, det som jag hade så svårt att begripa när jag gick i skolan, för mitt nej betyder ju: ;sluta genast upp med att inte komma;. och det förstår hon direkt.

Ja, så är det med min kloka ledarhund, men, sch, säj inget.

Sofia Thoresdotter