Ibland är skillnaden inte så stor mellan folk som man kanske tror:
En gång när jag jobbade på hospice och höll i en grupp med patienter och anhöriga där vi träffades och sjöng kom ett litet yrväder in i rummet.
Han var fem år och det var hans farmor som var patient. Han var glad och uppsluppen och hade massor av energi. Hans föräldrar var också med och det märktes att dom tyckte det var rätt frustrerande med all denna ostyriga livsglädje där på hospicet.
Jag gjorde honom snabbt till min assistent. Kunde han kanske hämta vatten till min hund? Ville han hjälpa mej att dela ut instrument? Och samla ihop dom också?
Han tog jobbet på stort allvar och det blev lugnare i gruppen. Jag riktigt hörde hur hans föräldrar drog en lättnadens suck.
Och idag på demensboendet:
Hon är orolig och rätt stökig. Hallå, ropar hon i ett kör. Kan hon ens vara med, undrar personalen, hon stör ju dom andra.
Jag gör henne till min medmusiker.

• kan du hjälpa mej att hålla takten med den här? Nu blir det en schottis, är du med, jag räknar in.
  Hon lugnar sej och fokuserar på uppgiften,
• tack och hej, säger hon när jag går.