När jag kommer fram till huset där anställningsintervjun ska äga rum är jag dyblöt. Ändå åkte jag taxi hit. Himlen öppnade sig precis när jag öppnade bildörren. Nu står jag här alldeles innanför porten och det droppar från både hår och kläder. Jag kommer verkligen inte att vara till min fördel. Det är tur att vi redan har pratat på telefon. Det här mötet är mer en formalitet, så sa kvinnan från Medborgarskolan när vi pratade i går. 
Jag har tagit ledigt från sommarjobbet som växelhäxa på Synskadades Riksförbund. Det här är det första jobb jag söker sen jag blev klar med musikterapeututbildningen. Det handlar om att leda en kör för personer med afasi. Det skulle vara så spännande om jag fick jobbet.

När jag har torkat lite går jag en halvtrappa upp och går in i första dörren på vänster hand.
” Det står Medborgarskolan på skylten”, hade hon sagt i telefon, och jag hade bara svarat ja. Det fanns ingen anledning att berätta för henne att jag inte kan se några skyltar.
Dörren är öppen och jag kommer in i ett rum med knarrande trägolv. Jag blir stående precis innanför den. Vad ska jag göra nu. Här är ingen som möter mig, och ändå har jag inte kommit för tidigt, som jag alltid annars brukar göra. Ska jag försöka hitta någonstans att sätta mig? Nej, för om hon kommer precis när jag käppar omkring här inne och letar, så kommer jag garanterat att göra ett förvirrat intryck på henne. Alltså står jag kvar. Jag harklar mig. Hon kanske inte hörde att jag kom.

Så hör jag hur någon kommer gående genom rummet. Jag gör mig beredd att hälsa och jag hoppas att jag inte ser ut som en blöt hund. Leende sträcker jag fram handen, men då händer något konstigt. Det låter faktiskt som om hon vänder och går tillbaka därifrån hon kom och hon stänger en dörr, men jag kan väl inte ha hört rätt? Jo, det måste jag ha gjort. Någon kom ut hit, fick syn på mig och vände… och stängde en dörr mellan oss. Om jag inte visste vad jag skulle göra när jag kom in hit, så vet jag det ännu mindre nu. Ska jag gå härifrån? Någon pratar bakom den där dörren, i telefon tror jag. Jag hör att det är kvinnan från Medborgarskolan, hon som jag har pratat med i telefon, hon som jag skulle träffa här. Nu avslutas samtalet och dörren öppnas. Hennes steg kommer över det knarrande golvet och jag klistrar på mig leendet igen.
” Hej, välkommen”, säger hon. Hennes röst är glättig och lite spänd. ”Jag blev lite förvånad. Jag visste inte… att du…” Orden blir hängande i luften mellan oss.

Trots att jag borde ha blivit varnad av hennes märkliga beteende är jag totalt oförberedd på vad som händer sen. Efter att vi har satt oss ner vid det runda, kala träbordet och pratat lite väder och vind, ja, tänk vilket skyfall, som om himlen hade öppnat sig, harklar hon sig och säger:
”Ja, det var verkligen tråkigt det här. Vi hade ju mer eller mindre bestämt oss för dig”.
Och återigen blir hennes ord hängande.
Och jag sitter bara där, säger ingenting. Jamen, vad ska jag säga då? Hon har inte sagt att jag inte får jobbet, men det är väl ändå det hon menar, eller? Och mina papper. Hon har inte ens bett att få se dem. Intygen från mina praktikplatser. De som skulle kunna visa henne att jag kan det här.
Nu reser hon sig upp. Det gör jag också. Jag antar att det är meningen att jag ska gå nu. Våra stolar skrapar mot trägolvet. Alla ljud förstärks här inne.
”Ja, tack då”, säger hon, och jag sträcker ut handen, ”jag hoppas verkligen att det ska gå bra för dig”, nu har hon lagt sin andra hand över min, ”jag känner verkligen för er som har ett handikapp”.