Tänk att så många tankar och känslor kan passera genom en på så kort tid. När jag kliver av tunnelbanan blir jag uppmärksam på en stor, skällande hund som vi måste passera. Vi går lite närmare, men varken min hund eller jag vill gå förbi. Den skällande hunden verkar inte arg, men det är stökigt runt hund och ägare, och en smal passage förbi, och vi är ju på en perrong.. Vi stannar. Jag lyssnar, ska jag gå förbi eller vända? En kvinna kommer fram till mej, det är någon som är hemlös, säjer hon, han har hunden och en massa kassar, hunden hoppade på henne, mannen blev arg när hon ville ge honom matpengar till hunden, den är så mager, hon erbjuder sej att följa mej förbi, hon är upprörd, han är upprörd, jag blir förvirrad av allas känslor, hon börjar berätta om en son som förlorade synen på ett öga. hunden har slutat skälla. Jag säjer att jag nog tar en annan väg ändå. Mannen med hunden går sin väg. han låter ledsen på rösten. Och jag vill säja förlåt mitt i allt.