Jag vet att det finns änglar, för jag har träffat några. Det är bara det att dom inte gör så mycket väsen av sej, inga trumpetfanfarer eller starka ljussken förebådar deras ankomst, nej, dom dyker bara plötsligt upp när man behöver dom som bäst och sen försvinner dom spårlöst helt utan pompa och ståt. Dom är så försynta att man nästan kan tro att det är vanliga människor det handlar om, men jag vet att det är änglar.

En gång för många årsen, innan jag hade min ledarhund, var jag på väg till jobbet en tidig och regnig morgon. Jag var sen, jag skulle ha en praktikant, alltså var jag stressad och slarvig, en farlig kombination för alla, men särskilt för en synskadad människa.

I Gröndal skulle jag byta buss. Bråttom var det, man fick alltid springa mellan bussarna, så när jag klev av kollade jag inte så noga med käppen. Därför märkte jag inte att bussen hade stannat väldigt långt från trottoarkanten. När jag trampade snett sköt smärtan som en chock genom hela kroppen och plötsligt kunde jag bara andas inåt. Hela världen försvann och det enda jag kunde tänka och förstå var ont ont ont, då kom ängeln.

Plötsligt stod hon bara där bredvid mej. Jag tror att hon sa något , men jag kunde varken höra eller förstå henne, jag var fullt koncentrerad på att inte svimma.
”jag måste sätta mej ner”sa jag, och sjönk ner på den genomvåta trottoaren, ”då sätter jag mej här bredvid dej”, sa hon, och så gjorde hon det. Jag vet inte hur länge vi satt där på marken, mitt i morgonrusningen. Det var som om tiden hade stannat av. vi sa ingenting till varandra, men efter ett tag kunde jag andas igen och i samma ögonblick började tiden att gå. Jag hörde att bussen som jag skulle åka med vrålade iväg mot Ekensberg.

Jag reste mej och torkade av mej hjälpligt.
”Nu missade jag bussen, men det går ju fler”, ”jag följer dej till busshållplatsen”, sa hon, och sen var hon bara borta, innan jag ens hann säja tack, det är därför jag tror att det var en ängel.

Sofia thoresdotter