söndag:
Jag bestämmer mej för att åka till Bolivia igen, och till barcelona
måndag, tisdag och onsdag:
Jag inser att jag måste flytta eller skaffa mej en inneboende.
torsdag:
Jag kollar runt på ettor på kungsholmen, det finns ganska många om man har något att byta med och det har man.
fredag:
skulle åka till Ösmo och hämtanågra papper, men det blev ändrat till solna, puh. I solna centrum gick jag och vovven och letade efter hissarna. dom är extra svåra att hitta där och till slut stannade hon bredvid en man som jag frågade:
– hej, ser du några hissar här?
– vänta lite, jag håller på att spy bara…
sen hjälpte han oss. Sen skulle vi leta efter Ankdamsgatan och hade sån tur att personen jag frågade hade jobbat som brevbärare en massa år. trots den jättebraiga vägbeskrivningen gick vi vilse ett tag…
På eftermiddagen bokade jag tågbiljetter för mej och J till örebro
lördag:
på väg från hökarängen till skanstull. tåget måste tas ur trafik i gubbängen. alla utom jag hinner av tåget innan dörrarna stängs. Där står jag och är rädd. tänk om tåget åker i väg till någon stans… Jag bankar på dörren, ingen verkar se mej. Jag bestämmer mej för att ringa 112. då öppnas dörrarna, men bara så länge att hunden hinner ut. när dom stängs står jag innanför och håller i kopplet. Hysterin är nära, jag lyckas pressa upp dörrarna.
Söndag:
Kommer att tänka på att även om jag kan byta lägenhet med någon, så har jag inget fast jobb och blir säkert inte ens gottagen som hyresgäst-
Jag försöker boka ledsagning hos SJ inför vår resa, men det är näst intill omöjligt. När jag väl lyckas visar det sej att ledsagarna i Örebro inte kan följa oss till bussterminalen som ligger alldeles intill järnvägsstationen. dom kan bara följa oss till stationens huvudentre. Jag leker med tanken att be dom stå där på trappen och skrika till oss hur vi ska gå, underbar syn, som får mej på bättre humör.
Datorn krånglar, pappa ringer och berättar hur mycket han pysslar om mina småsyskon, jag känner mej missförstådd.
Åker hem till en kompis och ser på film, äter glass. På hemvägen, i parken, sitter mina alagare och berättar hur ”fint jag gör med hunden”. Jag känner mej inte längre missförstådd, tycker plötsligt inte ens synd om mej själv.