I Sucre är det höst nu, ja, nästan vinter. Varmt på dagarna och kallt på nätterna. I husen, som är gjorda av sten, är det kallt hela tiden.

Den här dagen, som jag ska berätta om, skulle jag på fest på ”taller protejido”, det betyder ungefär skyddad verkstad och är en liten daglig verksamhet för människor med intellektuella funktionsnedsättningar. Ivan, som hade varit min vän och handledare när jag hade jobbat där något år tidigare, skulle också ha varit med på festen, men hans pappa hade blivit sjuk så jag fick gå ensam.
När jag kom in på gården var dansen i full gång fastän klockan bara var tio på morgonen och att jag dök upp där igen från andra sidan jorden efter mer än ett år, verkade inte förvåna någon:

– Hej Sofia, Vad roligt, vilken fin tröja, ska du spela flöjt för oss, vill du ha lite kyckling!?
Och vi dansade, sjöng, pratade och åt för att fira att det var arbetarnas dag nästa dag.

När klockan blev tolv var festen slut och jag blev hämtad av Christina, som berättade att nu hade Ivans pappa dött och vi skulle på likvaka. Ni vet hur det kan vara, man blir överumplad och fokuserar på helt fel sak, jag, som kom från en fest för arbetare, hade en röd blus med fina broderier på och bekymrade mej mest för att jag inte skulle hinna hem och byta till något mer passande… som om jag skulle veta vad som passar på en likvaka.

Där var det tyst och högtidligt, vi hälsade på den nyblivna änkan och andra släktingar, jag, som inte ens hade vetat vad jag skulle ha sagt på svenska, sa ingenting.

vi stannade en liten stund bara och sen fortsatte dagen som en alldeles vanlig dag.

Men det var den mest ovanliga valborg jag har varit med om i alla fall.