Allt vad ni gör

Det här har varit en bra gård att arbeta på. Husbondfolket har alltid varit rimliga i sina krav på oss tjänstefolk och det har rått en god stämning mellan de båda. Sånt sprider sig till hela hushållet, men efter det här med trollungen har allt förändrats. Jag har arbetat som dräng här sedan jag var 14 år. Än i dag kan jag minnas hur rädd jag var den där första dagen. Otaliga var de skräckhistorier de vuxna hade berättat för oss unga om hur elaka alla brukade vara mot lilldrängen ute på gårdarna, hur husbondfolk körde med honom och om hur de äldre bland tjänstefolket brukade driva med honom och lura honom att göra något fel och få oförtjänta bannor för det medan de själva stod bakom knuten och fnissade. Men jag hade oroat mig i onödan skulle det visa sig. Här händer inget sådant. Det är som sagt en bra gård med god stämning.

Men här står jag och förlorar mig i gamla minnen. Jag tror det beror på att jag är bekymrad för vår nye lilldräng Anders. Hur ska det gå för honom nu? Han hade säkert, precis som jag, tänkt sig att stanna kvar här på gården i resten av sitt liv, men nu vet jag inte hur det kommer att bli för någon av oss. 

 

Jag ska berätta från början.

Det var alltså så att husbondfolket hade givit sig iväg tidigt för att hälsa på släktingar i grannbyn. Det är inte så långt dit och vi räknade med att de skulle vara tillbaka till kvällsmaten. Vi skötte våra sysslor som vanligt och passade på att prata om de bortresta så där som man gör. Vi var överens om att trots att det alltid hade rått en god stämning här på gården, så hade den blivit ännu gladare och lättare nu sedan husbondfolket äntligen hade fått ett barn, en son till på köpet, som skulle kunna ärva gården. Vi sa att vi hade haft tur som hade blivit anställda här och vi pratade så där som man gör om vänner som inte har haft samma tur som vi. Det var fint väder och arbetet gick lätt. Hur det än är, så kan det vara skönt att vara ensamma på gården ibland utan någon som bevakar en. Fram på eftermiddagen började kökspigan göra i ordning kvällsmaten och vi tog hand om kvällsmockning och kvällsmjölkning, men husbondfolket kom inte tillbaka som det var sagt. Vi väntade och undrade. Först tänkte vi väl bara att de hade blivit försenade. De där släktingarna brukar aldrig låta en åka hem när man vill, men allteftersom tiden gick började vi bli oroliga för att något hade hänt, kanske en olycka. När lilldrängenAnders till slut ropade att han såg dem komma blev vi först lättade, men sen såg vi att något var fel. Husbonden såg sammanbiten ut och hans hustru verkade nästan som om hon inte var närvarande. När de satt av från hästarna såg vi att hon hade något stort och tungt i famnen. Ingen vågade fråga något. Husbonden var som ett åskmoln och vi skyndade oss allihop att göra vårt jobb. Jag tog hand om hästarna som verkade oroliga och var lite svårhanterliga och kökspigan skyndade sig in för att fort få ordning på maten. Det var hon som först fick se den och som nästa dag berättade det för oss. En trollunge, sa hon, det var en trollunge som husmor hade haft i famnen, en stor och ful en, med sylvassa tänder, hår som svinborst och med en klo på ena lillfingret. Deras eget barn hade trollen tagit, men hur det hade gått till och varför de inte bara hade lämnat trollungen i skogen, det fick jag aldrig riktigt klart för mig.

 

Nästa dag hade ryktet redan spritt sig. Det är märkligt det där. Plötsligt vet alla vad som har hänt, men när man frågar är det ingen som har berättat om det för någon. Redan tidigt på morgonen började det komma folk som antingen bara ville titta eller lämna goda råd. De fortsatte att komma i en strid ström hela dagen och jag hade fullt upp med att ta hand om deras hästar. Ja, jag hade så mycket att göra hela den där första dagen att jag inte hann komma in i huset och själv få se trollungen. På kvällen när det hade lugnat sig fick jag se hur husbonden kom gående med en grov käpp i handen. Han såg bister och beslutsam ut och jag blev väldigt nyfiken på vad han skulle ha den till. Jag är verkligen ingen som tjuvlyssnar vid dörrar eller spionerar genom fönster, det vill jag att ni ska veta, men jag kan ju inte hjälpa att en bräda hade lossnat precis under det där fönstret och jag hade som sagt haft händerna fulla med arbete hela dagen, så jag hade inte hunnit spika fast den tidigare, därför såg jag alltihop där jag stod på knä och försökte få den på plats. Eller först hörde jag skriket. Det var ett hjärtskärande skrik och när jag tittade in såg jag hur husbonden höjde käppen mot trollungen. Det var den som hade skrikit. Antagligen hade han hört det där om att om man vill att en trollkärring ska komma och hämta sin unge, ska man slå den så att blodet flyter. Det kan hon inte stå ut med. Nej, då kommer hon rännande tillbaka för att hämta ungen och lämna tillbaks människobarnet som hon har stulit. Underligt, egentligen, att till och med ett elakt troll kan ha moderskänslor. Men husbonden fick inte fortsätta slå för husmor. Hon försökte få honom att sluta och när han ändå tänkte fortsätta kastade hon sig mellan dem och skyddade trollungen med sin kropp. Jag fattar inte varför hon gjorde så. Ville hon inte ha tillbaks sitt eget barn. 

 

Tiden gick och husmor klemade verkligen bort den där varelsen, hämtade grodor och sniglar till den när hennes egen mat inte dög. Hon tröstade och skyddade den som om den vore en människa. Ingen av oss som jobbar här förstod vad hon höll på med och det gjorde nog inte husbonden heller, men han pratade naturligtvis inte med oss om det. Allt eftersom månaderna gick började jag, som alltid har respekterat mitt husbondfolk, se ner på min husmor. Ja, jag tyckte det var rent löjligt hur hon bar sig åt. Det var kanske något slags missriktad godhet som drev henne, inte vet jag, men i så fall gick det verkligen för långt, eller hur? Jag menar, ens eget barn måste väl ändå vara viktigare än ett troll?  Dom andra som jobbar på gården började göra miner åt henne bakom hennes rygg och vi var inte så noga med vårt arbete längre. Några sa upp sig, man liksom skämdes för att jobba här. Och vi såg hur husbonden led. Jag tror han skämdes också och såklart saknade han sin son. 

Vi började prata om att ta saken i egna händer och hjälpa honom med att bli av med bortbytingen. Den skulle lätt kunna ”råka” falla i dammen eller bli sparkad av en häst, tänkte vi. Det skulle ju vara en god sak, men husmor vakade över den dag och natt. Jag tror hon kände på sig vad vi hade i sinnet.

 

Men en dag fick jag höra att husbondfolket tänkte gå till marknaden. Då skulle vi ha vår chans. Medan de var borta kunde vi se till att trollungen försvann och sen skulle ordningen vara återställd här på gården. Kanske skulle det till och med kunna bli nya barn i huset, vem vet. Men husmor kände nog på sig att något var på gång, för i sista minuten bestämde hon sig för att ta den med sig. Ändå verkade husbonden vara på ett riktigt gott humör, det var konstigt. De skulle ju bara göra sig till åtlöje där på marknaden bland allt folket, tänkte jag, eller hade han kanske någon plan för att äntligen göra sig av med otyget. Hur det var med den saken fick jag aldrig veta, men något sådant var det nog som husbonden hade tänkt sig, för när de kom tillbaka, hon bärande på bortbytingen, kunde man tydligt se att de hade bråkat med varandra. Stämningen mellan dem var sådan att man hade kunnat skära den med knivar.

 

Men efter den där marknadsfärden fortsatte allt som vanligt här hemma. Trollungen fortsatte att växa och husmor fortsatte att klema bort och dalta med den. Den blev mer och mer oregerlig. Hon var alldeles för släpphänt, det tyckte vi alla och så gick det som det gick. 

I natt vaknade vi av att det luktade rök. Det brann i storstugan och jag är helt säker på att det var det där fanskapet som tände på. Om den åtminstone hade brunnit inne, då hade det ändå varit nån nytta med det, men nejdå. Det är klart att husmor kom släpande på den när vi precis hade börjat hoppas på att den inte hade klarat sig. Husbonden blev så förtvivlad när han såg dem komma ut ur det brinnande huset att han ryckte ungen ifrån henne och kastade in den i lågorna igen. Vi stod på gården och såg det allihop och jag är säker på att alla, precis alla tyckte att han gjorde rätt. Men vad tror ni husmor gjorde då? Jo, hon kastade sig in i huset och räddade den en gång till! Jag trodde inte mina ögon. Det här var verkligen att driva det för långt, tänkte jag, och det måste husbonden också ha tänkt, för han bara gick, lämnade henne och trollungen där vid brunnen och gick upp mot skogen. Där satt hon med bortbytingen som hade somnat i hennes knä och hon såg helt borta ut, men jag tyckte inte synd om henne. Så där går det när man försöker vara god mot en sån där. Det fungerar inte. Troll är för olika oss människor. De tänker inte som vi. Det är naivt att tro att det ska gå att släppa in dem hos oss, de bara utnyttjar vår generositet. Ja, sådär tänkte jag medan jag gick omkring i den rykande askan med de andra. Ingen av oss visste vad vi skulle göra nu när vår husbonde var försvunnen. 

 

Nästa gång jag tittade upptäckte jag att trollungen var borta. Jag har ingen aning om var den hade tagit vägen. Jag frågade de andra, men ingen hade sett något. Antagligen insåg den att det hade gått för långt nu, att det var bäst att sticka innan någon av oss fick tag på den. Vi var så trötta och missmodiga att vi inte riktigt orkade bry oss om det. Hela vår framtid var förstörd och allt var det där jävla trollets fel, och husmors fel också. Om hon inte hade varit så ofattbart naiv och godtrogen, så hade det här aldrig hänt. Så sa vi till varandra, men då, när allt var som mörkast, ropade lilldrängen att husbonden var på väg tillbaka till oss och att han hade ett barn med sig. Jag fick syn på barnet först. Det var en liten pojke med ljusa lockar. Han sprang fram till husmor, som fortfarande satt där vid brunnen och han kallade henne mor. Sen såg jag husbonden och jag kan lova er att jag aldrig har sett en lyckligare människa i hela mitt liv.

 

Ja, nu har ni hört hela historien och här står vi nu, allt gårdsfolk och undrar hur det ska bli. Husbondfolket har försonats och husbonden påstår att detta är deras förlorade son som trollen har lämnat tillbaka. Han säger att de gjorde det därför att hans hustru var så god mot deras egen unge, att allt som vi här på gården gjorde mot den, det gjorde trollen mot husbondfolkets barn. Jag begriper ingenting. Jo, hon var god mot trollungen och resultatet av hennes godhet har vi här. Det finns visserligen en arvinge, men det finns ingenting att ärva längre. Nej, jag tror inte på att det lönar sig att vara god mot sådana där. Om de hade slagit bortbytingen så som husbonden ville från början, så hade vi haft både gården och barnet här nu. Och vi, som har slitit här år ut och år in, vi måste söka oss nya tjänster. Lillanders måste bli yngsta dräng på en ny gård med allt vad det innebär. Är det rättvist? Det undrar vi allihop.

 

 

 

Sofia Thoresdotter