Hemkommen från en skogstur med fika i regn tänker jag på en annan gång:
Det var på 90-talet. Vi skulle paddla i värmland i en vecka. Kanske var det tio dagar, jag minns inte riktigt.
Vi var en synskadad person och en ledsagare per kanadensare och tvåmannatält. Det regnade när vi klev av tåget i Kristinehamn och det fortsatte det att göra under hela turen. Och det regnade inte bara lite grann då och då, utan mycket och oavbrutet.
det hade regnat innan vi kom dit också. Så pass mycket att vattenståndet i älven var högre än vanligt. Det innebar att vi inte kunde paddla under broarna, utan fick dra våra kanadensare på vagnar, som fick punktering flera gånger.
Jag minns en kväll när jag och min ledsagare hade gått och lagt oss. Vi kunde inte somna, för det droppade i nån metallgrej utanför vårt tält. Ingen av oss ville gå ut i regnet och flytta på den, men ingen av oss kunde sluta lyssna heller. Till slut utbrast min ledsagare:

• Fan också! Och så ålade hon ut ur tältet och fick stopp på ljudet.

Nästa morgon vaknade vi som vanligt till regnsmatter på tälttaket. Jag försökte ta mej från sovsäcken till regnstället utan att bli våt, eller bara så lite våt som möjligt. Sen, när vi satt under presenningen och lagade frukost tänkte jag:

• och det här har jag betalat pengar för att göra.

En kväll gav vi upp och bestämde oss för att sova inomhus i åtminstone en natt och så hyrde vi in oss i några campingstugor. När vi lagade middag den kvällen talade vi lyriskt om den varma duschen som vi snart skulle få, men det blev inget av med det. Varmvattnet var slut och vi fick gå och lägga oss utan.

Vi höll oss trots allt på förvånansvärt gott humör under hela turen, men Lotta, hon tog ändå priset. en kväll sa hon:

• egentligen är det ju jättebra att vi är ute just den här veckan när det regnar så mycket.
  vi suckade:
• men Lotta, hur menar du nu?
• jo, kvittrade hon, för alla som sitter inne och bara är sura över regnet missar alla dom korta stunder när solen faktiskt skiner.
  Hon hade kanske en poäng där. Solen sken tio minuter då och då.

Sista kvällen övernattade vi vid ett vindskydd som hade torr ved. Det var ljuvligt. Jag lärde mej att torka mina stövlar genom att lägga en varm sten i dom och rulla den fram och tillbaka, så att den skulle torka, men inte bränna stöveln.

Sista morgonen, när vi väntade på tåget hem, kom solen.

Jag tänker ofta på den här turen och kanske hade Lotta rätt. Om det inte hade regnat oavbrutet den där veckan, hade jag aldrig kommit ihåg den så här bra