Idag är det den vita käppens dag. Jag minns en gång för längesen när jag hade fått en ny käpp. Den var i glasfiber och vägde nästan ingenting. Det var vår och allt grus var bortsopat från trottoarerna. Jag kände mej lätt och vårglad. På hemvägen gick jag in i min närmaste mataffär, en liten konsumbutik där jag kände dom som jobbade.

• titta, sa jag till hon i kassan, Jag har fått en ny käpp, det är nästan som att ha fått nya skor.
• Jag fattar inte hur man kan vara glad för en vit käpp, sa hon.
  När jag var tonåring skulle jag inte heller ha fattat det, då hatade jag den. Den gjorde att alla tittade på mej.
  Min käpplärare tröstade mej något brutalt genom att säga att dom tittade ännu mer på mej om jag famlade omkring utan den.
  Ett fantastiskt hjälpmedel är den hur som helst. Med en dubbelfunktion. Jag kan använda den för att orientera mej och ta mej fram säkert och samtidigt signalerar den till andra att jag är blind.
  men man får inte fäktas med dom, sa käpptanten när vi var små. Men en gång har jag på allvar slagits med min… Men det är en annan historia.