Inledning

När jag var ung kunde man göra ett diakonalt år i kyrkans regi. Det kallades dåre, det tyckte jag var kul. Eftersom det var så himla svårt att få jobb även på den tiden för funkisar, tänkte jag att det kunde vara ett sätt för mej att komma ut på en arbetsplats och känna mej för. Jag kollade runt på vad som fanns och bestämde mej för att äldreomsorgen kunde passa mej. Man skulle få vara en extra människa på ett äldreboende, någon som skulle ha tid att prata (och sjunga) tänkte jag, när den ”vanliga” personalen inte hade tid med det.

Men det gick inte, fick jag veta, om man inte kan ha ögonkontakt med de äldre, så får man ingen kontakt alls med dem. 

dessa tvärsäkra påståenden som kantade min väg in i vuxenlivet, i stället för att säga som det var:

– jag kan inte föreställa mej hur det skulle gå till,

så sa man bara,

– det går inte.

Och jag vet att det fortfarande händer unga personer på väg in i vuxenlivet. Det händer även mig, bara det att jag inte behöver tro dem längre.

Men det förstör så mycket, det där tvärsäkra. Tänk vilken skillnad det skulle göra om man i stället vågade visa sin osäkerhet, och förvandla den till nyfikenhet:

– jag kan inte föreställa mej hur det skulle gå till, men jag skulle gärna vilja ta reda på det.

 

Demensboendet:

 

– Jag känner igen dig, säger Anna, har du varit här förut. Hon kommer sist den här dagen, de andra damerna, Maria och Rut sitter redan och väntar. Vi är på äldreboendets demensavdelning och jag har precis packat upp min ukulele.

– Ja, svarar jag, jag brukar vara här på torsdagarna.

– Är det torsdag idag då, frågar hon.

– Ja, det är torsdag och klockan är 11.

– Nej, rättar hon mig, den är två minuter över.

– Då är det hög tid att vi sätter i gång, säger jag.

Jag börjar med något som jag vet att alla kan. Vi trallar melodin till ”si god afton och god kväll”. Melodin är fin och alla känner igen den, men jag hoppar över texten, eftersom det är förmiddag. Mitt under sången säger Anna:

– Säg till om jag inte får tralla med. Jag kanske stör.

– Du får gärna tralla med, svarar jag, det är mycket roligare om alla sjunger.

 

Sen pratar vi om vädret. Det blåser väldigt kallt, säger jag. Man blir lurad av solen. Man tror att det är varmare än det är. Jag associerar till ”vinden drar” och börjar sjunga den. Alla sjunger med.

– Kan vi nån mer sång om vinden, funderar jag högt, jo, den här:

”håhåjaja, håhåjaja, hör vad det blåser i träa i dag”.

Medan vi sjunger refrängen letar jag febrilt i minnet efter versen, men kan inte komma på den. Maria kommer på första raden, men sen tar det stopp.

– Jag får gå hem och öva på den till nästa gång, säger jag, men så bestämmer jag mig för att pröva en gång till:

Och den här gången kommer Anna på resten av versen och vi andra sjunger med. Nu är det hon som leder sången. Efteråt utbrister hon.

– Det är ju det som gör mig så förbannad! Hennes röst är plötsligt kraftfull och fyller hela rummet.

– Vilket då? Frågar jag!

– Att jag är så bra på att lära mig texter när jag ändå inte kan sjunga.

– Men du sjunger väl bra, säger jag.

– Nej, säger Anna, jag hade B i sång.

– Men det är ju inte det sämsta, försöker jag.

– Nej, säger Maria, det är C som är sämst.

– Jag var befriad från sången, fortsätter Anna, de sa att jag förstörde för de andra.

– Men idag sjöng du bra i alla fall, säger jag, och det var ju du som kom på texten.

 

Min ledarhund ändrar ställning och lägger sig på sidan med huvudet på min fot och vi pratar hundar en stund.

Sen fortsätter vi att sjunga, en salig blandning av barnvisor, gamla folkvisor, Lasse Berghagen och en och annan danslek. Plötsligt klämmer Rut i med en snapsvisa och vi sjunger ett par till. Det visar sig att vi inte kan så många. Nu när stämningen är hög passar jag på att dela ut rytminstrument och vi sjunger:

”en riktigt bussig svärmor vill jag ha, svärmor vill jag ha för det är bra att ha”. 

– Det hade inte jag, säger Maria. Min var så elak så. Men hon blev helt annorlunda när barnen kom.

– Jaså, säger jag.

– Ja, barnen var så fina, och snälla och väluppfostrade… Jag vet inte varför hon var så elak. jag hade ju inte gjort henne något, men sen blev hon snäll. Och jag försökte vara snäll mot henne hela tiden, ja, för min mans skull.

– Min man, säger Anna, hans mamma dog när han var liten, så jag hade ingen svärmor, men han hade en storasyster som nog var som en mamma för honom och henne gillade jag.

– Är det inte mat snart, undrar Rut.

– Jo, jag tror det, säger jag, jag hör hur det skramlar i köket. Vi hinner sjunga ett par sånger till innan jag ska gå hem.

– Men du kommer väl tillbaka, säger Anna.

– Jadå, säger jag, jag kommer nästa torsdag KL 11.

– Kommer du varje torsdag?

– Ja.

– Det är bra, svarar hon, det är lätt att komma ihåg.