När jag fick min första ledarhund 2001 fick jag veta att jag inte skulle ha särskilt stor nytta av henne på för mig okända platser. Om jag skulle resa någonstans dit jag aldrig hade varit och dit jag kanske inte heller skulle återvända, var det bättre både för mig och min hund att jag lämnade den hos en hundvakt. Många erfarna ledarhundsförare som jag pratade med då i början sa samma sak. Det var jobbigt för hunden att jobba på en plats där den inte hade fått träna i förväg och ärligt talat var det mest jobbigt även för ledarhundsföraren, sa de, man visste inte var man skulle rasta och om det var en konferens eller kurs man skulle på var schemat ändå säkert förfullspäckat. Man skulle inte hinna med att rasta. Nej, hunden hade det bäst hemma eller hos en hundvakt.

I början trodde jag att det stämde och lämnade min hund när jag skulle åka iväg på någon kurs eller på semester.
När jag kom hem igen och hämtade hunden, tänkte jag alltid att det var så himla skönt att inte behöva vara beroende av en ledsagare.
Ju mer van jag blev vid att gå med ledarhund desto jobbigare tyckte jag det var att vara utan. Jag kände mig klumpig och hjälplös, ja som om jag bara var halv.
Jag började fundera över om det kunde vara sant att min ledarhund inte skulle göra någon nytta för mig på en okänd plats.
Ungefär då fick vi en stor vattenskada på mitt jobb och vi blev tvungna att byta lokaler. Vi hade ingen möjlighet att träna med en instruktör innan, utan fick lösa det hela på egen hand. Arbetsplatsen blev utlokaliserad till fem olika platser och jag skulle jobba på alla. Det var då jag upptäckte vilken nytta jag hade av hunden. Det tog bara ett par dagar, så hittade vi överallt tillsammans. Hon undvek hinder, markerade kanter och stolpar, sökte in och ut precis lika bra där som någon annan stans. Dessutom, upptäckte jag, hade hon ett väldigt bra lokalsinne och lärde sig hitta på de nya platserna fortare än jag.

Sen var det bara att fortsätta. Vi åkte på kurs med jobbet, pluggade på folkhögskola, var på konferens och hemma hos vänner. Överallt hade jag nytta av min ledarhund.
På kurs eller konferens kunde jag lämna sällskapet och gå till mitt rum, utan att behöva be någon om hjälp. Ja, jag kunde till och med smita iväg från sånt jag tyckte var tråkigt utan att väcka särskilt mycket uppmärksamhet. I kurslokalen hittade hon min plats när jag kom tillbaka efter en paus och det gick alltid fort och lätt att komma ut när kursen var slut.

I ärlighetens namn måste jag ändå säga att mina ledarhundar har varit olika bra på att jobba på okända platser, även om jag har tränat på det lika mycket med alla tre. Juni, som var min andra, var inte så bra på att hitta vår plats eller vårt hotellrum, men hon undvek hinder och markerade trappor lika bra som de andra. På en internationell konferens var hennes bästa gren att alltid ta mig till kaffet och mackorna när vi hade paus, men det var å andra sidan dit jag oftast ville.

Men även om mina ledarhundar har varit olika bra på att jobba på nya och okända platser, har jag alltid haft nytta av dem på olika sätt. De har fått mig att känna mig fri och oberoende och jag tror att andra människor har uppfattat mig som en mer självständig person när jag inte har behövt bli ledsagad av någon. Dessutom tror jag att sådana här ”äventyr” är bra för samarbetet mellan mig och min ledarhund. Jag kan inte ”lägga mig i” hennes arbete på samma sätt som när vi är på kända platser. Vi måste lösa de problem som uppstår tillsammans och det stärker oss båda. Det finns en del saker som kan vara krångliga förstås. Att hitta rastplatser till exempel och visst är det så att jag ibland har fått avstå en lugn måltid eller kanske till och med ett toabesök för att hinna rasta min hund, men jag tycker att fördelarna överväger.
Vår senaste resa var ett bra exempel på när det fungerar som bäst.
Jag går en kurs i folkflöjt och i slutet av oktober var det dags för en kurshelg på Härnösands folkhögskola. Jag hade oroat mig en del för den här helgen eftersom jag hade hört att flera ledarhundsförare hade haft problem med tillgängligheten på skolan, men när jag bokade rummet och berättade att jag använder ledarhund fick jag inga sådana signaler, så jag bestämde mig för att tänka att det skulle gå bra och det gjorde det också.
På resan upp till Härnösand var det bra att ha ledarhunden när jag fick ledsagning vid tågbyten. Just den här hunden är inte så bra på att följa efter en ledsagare, men om vi får gå bredvid och ledsagaren berättar när vi ska svänga, så går det bra. Under Corona tiden har jag ofta tänkt på vad skönt det är att inte behöva hålla i en ledsagare.
På skolan lärde vi oss snabbt att hitta mellan husen, till vårt rum, till matsalen och vårt klassrum. Men första kvällen hände det som jag av någon anledning just den här gången inte hade oroat mig för.

• Hjälp, sa en person när vi kom in i klassrummet den första kvällen, jag är jätteallergisk.
• Ok, sa jag, då får vi hålla oss ifrån varandra.
  Och det var det hela. Anledningen till att det fungerade så bra tror jag var att den allergiska personen och jag fick hantera situationen själva. Ingen annan i gruppen försökte ”hjälpa till” och vår lärare sa bara att det där löser ni säkert bra själva.
  På sådana här kurser vill folk sitta uppe och jamma halva nätterna. Jag, som har blivit ganska kvällstrött av mig numera tyckte att det var skönt att kunna gå hem när jag ville utan att störa dem som satt kvar och spelade. Visserligen behövde jag lite hjälp första kvällen när jag och hunden irrade runt bland trappor och gångar när vi försökte hitta ut ur huvudbyggnaden, men resten av helgen klarade vi oss själva. Jag kände mig fri att komma och gå som jag ville och det var verkligen roligt att få grotta ner sig i musik på folkflöjt med likasinnade en hel helg. Jag tror att folk ibland undviker mig i sådana här sammanhang därför att de inte vill behöva hjälpa till så fort de är i min närhet. Med ledarhunden vid min sida känns samvaron med de andra mer otvungen.

Efter en lång resa med tåg och buss kom vi hem till Örebro mitt i natten. Vi var glada och trötta båda två och jag var otroligt stolt över min hund. Lite stolt över mig själv var jag också och väldigt nöjd med att jag vågade göra den här resan tillsammans med henne.
tidigare publicerad i Ledarhunden nr 3/2021