När jag var liten gick jag på en specialskola för barn med synnedsättning. Där hände det då och då att vuxna människor kom för att titta på oss. Det var obehagligt och obegripligt för mig. ”Ibland kommer det människor och tittar på oss. Oftast är det tanter som ska bli lärare. De vill veta hur blinda barn gör olika saker. Vi bryr oss inte så mycket om dem. De bryr sig inte så värst mycket om oss heller för den delen, I alla fall pratar de inte med oss, bara med vår fröken. De kryllar i vårt klassrum och jag försöker stänga om mig så att de inte stör, fast det är svårt för de står så nära. I bland har de det där tonfallet som vuxna har när de pratar med söta hundvalpar. En gång när vi hade ett sånt där studiebesök i klassrummet och jag satt och skrev på min punktskriftsmaskin, böjde sig en av tanterna fram och tittade på mitt papper.

• åh, så vackert, det ser ut som broderier, kvittrade hon. Jag tyckte hon var otroligt korkad. Det var ju bokstäver. Men jag sa inget”.

Trots att detta var länge sedan och mycket har förändrats, händer det  fortfarande att jag stöter på en nedlåtande syn på mitt skriftspråk. Det kan vara kommentarer som:

• Behöver man lära sig punktskrift nu när det finns datorer och talböcker?
• Kan man verkligen skriva allt med punktskrift?
• Va, kan du läsa hela böcker?

När myndigheter talar om oss benämns vi ”personer med läsnedsättning” och det finns ingen lagstadgad rättighet för vare sig barn eller vuxna att lära sig läsa och skriva om det är punktskrift de behöver använda. Håll med om att det påminner ganska mycket om att rufsa om oss i håret och säga att det vi skriver ser ut som broderier.