Location: som Ni vet avskyr jag lunchlådor. Idag bestämde jag mej därför för att slippa och istället gå och hämta suchi. Det gick bra, men varför måste allt jag gör liksom bli till en hel historia: I vanlig ordning hade jag ägnat flera timmar åt att oroa mej för om jag skulle bli insläppt på suchistället. Först trodde jag att mina farhågor hade besannats. så fort jag klev in fick jag veta att jag inte var välkommen. efter att ha argumenterat en lång stund fick jag tillslut beställa… Då visade det sej att jag var på fel ställe, en pizzeria. – jag kan följa dej sa pizzakillen. på trotoaren utanför suchistället frågade han om jag gillar suchi. – ja, sa jag, men framför allt gillar jag ställen där jag är välkommen. vi gick in. han också. vanligtvis brukar jag aldrig fråga om jag är välkommen på ställen, jag brukar bara gå in och ta för givet att jag är det, men idag gjorde jag ett undantag med tanke på mitt sällskap. – här är jag väl välkommen i alla fall, sa jag. – ja, varför skulle du inte vara det? jaha, du menar hunden, jamen du är ju lika välkommen som alla andra. då gick pizzakillen tillbaka till sin pizzeria. Jag beställde. jag tog fram mitt kort.. då visar det sej att dom inte tog kort. – men det finns en bankomat utanför, vill du att jag följer dej? hon lämnade sin plats bakom disken och gick med mej ut. hon hette Kristina och var ledsagare och teckentolk. bankomaten kunde prata, men den sa en massa saker som jag inte ville veta… När vi kom tillbaka trodde jag att hennes kollega skulle ha gjort klar min suchi, men det hade han inte. det var Kristinas jobb. å nu fick jag och två andra kunder vänta. vi fick grönt te under tiden. Jag fick min suchi och gick tillbaka till jobbet. jag hade lust att vinka när jag passerade pizzerian, men jag hade inga händer lediga.
