Utanför systemet på fleminggatan är det redan kö, fast egentligen liknar det mest en klunga. Klockan är snart tio.

min ledarhund och jag måste passera genom den, och då visar det sej att denna klunga består av en massa människor som jag brukar heja på och slänga käft med i kronobergsparken:

– flytta på er förfan, säjer nån, som jag inte känner, här kommer en tjej med ledarhund, släpp förbi henne…
– Äh, säjer nån som jag känner igen, hon kan väl stå här med oss, hon ska ju också in på bolaget.
– Nej, säjer jag, inte den här gången, vinkar lite käckt och springer för bi.

Jag hoppas att ingen ser mej och skäms för att jag skäms