I bland blir minsta grej ett helt företag och en hel liten berättelse. På väg från K skulle jag hämta pengar, men hade ingen aning om var närmaste bankomat fanns. Det verkade för övrigt ingen annan heller ha, tredje gången jag frågade sa, ett par, sa mannen på tyska att han bara kunde tyska. Helt ologiskt försökte jag då prata engelska med honom, men jag kunde inte komma på vad bankomat heter. Undrar om jag nånsin har vetat det förresten:
– öh, monney, sa jag,
– aha, sa han, geldautomat?
– Ja!
– Nein, sa han.
Nästa person pekade ut en åt mej, eller pekade han åt min ledarhund, nästa person gick med mej till bankomaten, då var vi vid saluhallen på medborgarplatsen.

På bankomaten fanns en knapp, märkt med punktskrift, TAL, stod det på den, men när jag tryckte sa den ingenting.

Skit samma, tänkte jag, det brukar ju först vara koden sen beloppet, hur svårt kan det vara och så stoppade jag in kortet och började knappa, inga pengar, jag tryckte på avbryt, inget kort, men jag kunde se att bankomaten lyste, alltså försökte den meddela sej med mej.
Jag kunde ju inte gå därifrån och hämta läshjälp, för mitt kort satt i maskinen, så jag ropade helt enkelt hallå! kändes skittöntigt, men det kom genast en hjälpsam tjej och aggerade bankomatröst, sen fick jag mina pengar.

Tänk att jag alltid ska blanda in så mycket folk i allt jag gör.