”violetta parra” skriver jag i sökfältet på lastfm. Det blir Mercedes sosas version av ”gracias a la vida” så kommer ut som första låt. Saknaden är som en spark i magen, att det kan göra så ont med goda minnen.

Jag ligger på dubbelsängen hemma hos Beatriz i Sucre, hennes dotter rosio 17 år, står mitt på golvet och framför en totalt respektlös immitation av Mercedes Sosa.Man kan riktigt höra hur Rosios kropp blir större på alla breddar och rösten låter som om den snart ska gäspa: ”Graaaacias a la vidaaaa”, sjunger hon med ett jättegap och jag skrattar så jag kiknar.

Rosio som har nära till skratt och grått, som pluggar litteraturvetenskap, som läser Idioten ”som en jävla bibel”, som ska komma och hälsa på mej när hon ändå är i Stockholm för att hämta nobellpriset.

Rosio, som gråter när det är jag som är ledsen, som älskar harry potter lika mycket som pink floyd, som vet hur man aktar sej för farliga män, som vet att hon kan förändra världen.