Vi har varit hos vänner i Birkenland, en liten by utanför München. En alltigenom lyckad semester.

Båda är musikterapeuter och det är otroligt skönt att få vara bland människor som förstår vad man jobbar med för en gångs skull och som, liksom jag, har huset fullt av konstiga instrument.

Förutom att vi har sjungit och spelat mycket, så har vi badat i insjöar, cyklat tandem och vandrat i alperna. Vi var också en sväng till Österrike och tankade.

Dom bor i ett underbart hus med gott om plats för allt och alla, både i huset och hos dom som bor där. Vi har ätit deras hemodlade grönsaker till middag och överdådiga frukostar, kort sagt, en fantastisk semester på fem dagar. Men, just här och nu är det vår hemresa jag ska berätta om, för den var kul:

När två synskadade människor ska ut och resa såhär med flyg, så får man assistans på flygplatsen. Vi kom dit i alldeles för god tid, för vi visste inte riktigt hur det fungerade. Vi anmälde oss i incheckningen och fick veta vilken tid vi skulle bli uppplockade av nån slags flygplatsmänniska. Vi tog en sista fika med våra vänner medan vi väntade och när sen vår människa kom, så hade han med sej en elbil…

Så vi fick hoppa upp i elbilen och åka genom flygplatsen baklänges. Hade jag varit ensam, så hade jag tyckt att det var pinsamt, men nu var vi ju två, så då kunde vi liksom låtsas bort alla som antagligen tittade på oss, och bara skratta istället. Jo, för vi väcker ju uppmärksamhet även i vanliga fall…

Första stoppet var vid säkerhetskontrollen. Bilen parkerade ett halvt steg ifrån den och vi klev ur. Våra vita käppar pep, det gör dom alltid, så vi blev visiterade, men tillslut genomsläppta. Under tiden hade vår elbilschaufför varit och hämtat bilen, så det var bara att kliva in.

Nästa stop var vid taxfreebutiken, precis utanför dörren, det var bara att kliva in.
”våra blinda gäster vill handla Absolut,”, Sa vår hjälpare och det gjorde vi, sen in i bilen igen och i ilfart till vår gate, där bilen stannade 30 cm från stolarna där vi skulle vänta.

Medan vi väntade dök det upp en kvinna som gjorde något slags marknadsundersökning åt Lufthansa. Sen kom hjälpare nummer två. Han skulle ta oss till planet som stod parkerat någonstans. Alla andra fick åka buss, men vi blev iväggådda genom en massa låsta dörrar och fram till en bil, vanlig den här gången, och så iväg till flygplanet. Vi åkte och åkte, trodde aldrig att vi skulle komma fram, men tillslut gjorde vi det.

Jag tänker på att det är en stor skillnad på att bli kallad för gäst i stället för brukare.