anställningsintervjun

När jag kommer fram till huset där anställningsintervjun ska äga rum är jag dyblöt. Ändå åkte jag taxi hit. Himlen öppnade sig precis när jag öppnade bildörren. Nu står jag här alldeles innanför porten och det droppar från både hår och kläder. Jag kommer verkligen inte att vara till min fördel. Det är tur att vi redan har pratat på telefon. Det här mötet är mer en formalitet, så sa kvinnan från Medborgarskolan när vi pratade i går. 
Jag har tagit ledigt från sommarjobbet som växelhäxa på Synskadades Riksförbund. Det här är det första jobb jag söker sen jag blev klar med musikterapeututbildningen. Det handlar om att leda en kör för personer med afasi. Det skulle vara så spännande om jag fick jobbet.

När jag har torkat lite går jag en halvtrappa upp och går in i första dörren på vänster hand.
” Det står Medborgarskolan på skylten”, hade hon sagt i telefon, och jag hade bara svarat ja. Det fanns ingen anledning att berätta för henne att jag inte kan se några skyltar.
Dörren är öppen och jag kommer in i ett rum med knarrande trägolv. Jag blir stående precis innanför den. Vad ska jag göra nu. Här är ingen som möter mig, och ändå har jag inte kommit för tidigt, som jag alltid annars brukar göra. Ska jag försöka hitta någonstans att sätta mig? Nej, för om hon kommer precis när jag käppar omkring här inne och letar, så kommer jag garanterat att göra ett förvirrat intryck på henne. Alltså står jag kvar. Jag harklar mig. Hon kanske inte hörde att jag kom.

Så hör jag hur någon kommer gående genom rummet. Jag gör mig beredd att hälsa och jag hoppas att jag inte ser ut som en blöt hund. Leende sträcker jag fram handen, men då händer något konstigt. Det låter faktiskt som om hon vänder och går tillbaka därifrån hon kom och hon stänger en dörr, men jag kan väl inte ha hört rätt? Jo, det måste jag ha gjort. Någon kom ut hit, fick syn på mig och vände… och stängde en dörr mellan oss. Om jag inte visste vad jag skulle göra när jag kom in hit, så vet jag det ännu mindre nu. Ska jag gå härifrån? Någon pratar bakom den där dörren, i telefon tror jag. Jag hör att det är kvinnan från Medborgarskolan, hon som jag har pratat med i telefon, hon som jag skulle träffa här. Nu avslutas samtalet och dörren öppnas. Hennes steg kommer över det knarrande golvet och jag klistrar på mig leendet igen.
” Hej, välkommen”, säger hon. Hennes röst är glättig och lite spänd. ”Jag blev lite förvånad. Jag visste inte… att du…” Orden blir hängande i luften mellan oss.

Trots att jag borde ha blivit varnad av hennes märkliga beteende är jag totalt oförberedd på vad som händer sen. Efter att vi har satt oss ner vid det runda, kala träbordet och pratat lite väder och vind, ja, tänk vilket skyfall, som om himlen hade öppnat sig, harklar hon sig och säger:
”Ja, det var verkligen tråkigt det här. Vi hade ju mer eller mindre bestämt oss för dig”.
Och återigen blir hennes ord hängande.
Och jag sitter bara där, säger ingenting. Jamen, vad ska jag säga då? Hon har inte sagt att jag inte får jobbet, men det är väl ändå det hon menar, eller? Och mina papper. Hon har inte ens bett att få se dem. Intygen från mina praktikplatser. De som skulle kunna visa henne att jag kan det här.
Nu reser hon sig upp. Det gör jag också. Jag antar att det är meningen att jag ska gå nu. Våra stolar skrapar mot trägolvet. Alla ljud förstärks här inne.
”Ja, tack då”, säger hon, och jag sträcker ut handen, ”jag hoppas verkligen att det ska gå bra för dig”, nu har hon lagt sin andra hand över min, ”jag känner verkligen för er som har ett handikapp”.

hotande kompetens

En av mina första musikterapiklienter var M. En ung kvinna som hade vad man kallade ett ”problemskapande beteende”. Det kunde yttra sig i att hon skrek högt och genomträngande eller att hon gjorde sönder saker eller var hårdhänt emot människor.
På den tiden jobbade jag på en daglig verksamhet där jag erbjöd musikterapi individuellt och i grupp. M blev en utmaning för mig och för att det skulle fungera insåg jag snabbt att jag behövde handledning. I början träffade jag henne ensam, eftersom hon, enligt all personal, inte kunde vara i grupp. Jag filmade våra träffar och tog med filmerna och mina funderingar till handledningen en gång i månaden.
M och jag fick en fin kontakt och med hjälp av min handledare, som också var musikterapeut, kunde vi så småningom förstå henne och hennes beteenden och vad de stod för.
Det i sin tur ledde till att hon succesivt kunde börja fungera bättre i grupp och att hon inte behövde ta till så drastiska metoder för att göra sig förstådd. Det var ett långt och krävande arbete för oss alla tre. För mig komplicerades det dessutom av att jag hade personalens skepsis att förhålla mig till. De hade redan bestämt sig för hur M var och att det inte gick att göra något åt det. Hon var stökig, skrikig och hårdhänt helt enkelt.
Jag trodde hela tiden att de skulle ändra sig bara jag fick visa och förklara.  vad det egentligen handlade om. I mitt arbete hade jag nämligen kommit fram till att det inte var M:s beteende som var problemskapande i första hand, utan vårt bemötande av henne. Jag var helt övertygad om att all personal skulle vara intresserad av att det skulle bli bra för M och därmed även för de andra brukarna.

Men ingen frågade vad vi gjorde på musikterapisessionerna eller hur det gick, inte ens min chef som ändå betalade för handledningen. Till slut bestämde jag mig för att ändå kalla till ett möte där jag berättade om arbetet med M och vad vi hade kommit fram till.
Eftersom jag hade filmat många av sessionerna, kunde jag klippa ihop en liten ”dokumentär” där det var lätt att se hennes framsteg. Jag förklarade hur jag hade tänkt och vad jag och min handledare hade kommit fram till. Jag kunde visa vad som behövdes för att M skulle kunna fungera i grupp och vad den övriga personalen kunde göra för att hjälpa henne. 
Det var alldeles tyst under hela mötet. Jag fick inga frågor. Ingen hade något att säga varken positivt eller negativt.
Efteråt kom en av dem som hade varit med på mötet fram till mig och förklarade varför resultatet av mitt arbete med M hade blivit så bra:

  • Det är för att du är blind. Hon tar hänsyn till dig.
    Jag blev fullkomligt svarslös. Den här personen menade alltså på fullt allvar att allt arbete, all min utbildning och kompetens, all handledning, allt detta var helt betydelselöst. Det var ändå bara min funktionsnedsättning som hade fixat det hela.
    så småningom förstod jag att det här var den allmänna åsikten i personalgruppen.
    Jag blev arg och besviken, men när jag hade lugnat mig började jag fundera över varför de tänkte så. Jag ska återkomma till det. Det här hände för över tjugo år sedan, när jag var helt nyutbildad, men samma sak händer mig fortfarande. Någon säger till exempel att jag har en specialkompetens som borde tillvaratas. Jag blir glad och kanske lite stolt och funderar på vilken av mina kompetenser personen menar, att jag är musikterapeut med mångårig arbetslivserfarenhet på flera områden, att jag är psykodramaterapeut med egen praktik eller om det möjligen är min konstnärliga kandidatexamen i kreativt skrivande som avses. Och varje gång, nästan utan undantag, slutar dessa samtal med att jag får veta att det är min ”kompetens” som blind man menar, även om Det uttrycks på lite olika sätt.
    trots att eller kanske på grund av att jag har varit med om det här så många gånger blir jag alltid lika besviken och förbannad. Varför har jag över huvud taget pluggat och skaffat mig arbetslivserfarenhet när det enda jag kunde ha gjort i stället var att enbart existera med min blindhet. Och varför är människor så angelägna om att sätta denna enda etikett på mig? Jag tror jag vet svaret. Jag tror att många människor känner sig hotade när någon kan göra något som de själva inte kan, eller tror att de inte kan. Om den som gör något bättre än dem dessutom har en funktionsnedsättning blir det extra hotfullt, för enligt deras föreställning borde en funktionshindrad person vara ”sämre” än dem och behöva deras hjälp. Det får inte vara tvärt om. För att klara sig ur denna jobbiga situation förklarar de det hela med personens funktionsnedsättning. Det beror på att hon är blind till exempel. Det är en bra förklaring för den förpliktigar inte till något. I det inledande exemplet kunde personalen på min arbetsplats fortsätta som vanligt. De behövde inte förändra sitt förhållningssätt eller sitt beteende eftersom anledningen till att jag fick så goda ””resultat”” med M var att jag är blind. De behövde inte förändra något hos sig själva eller lära sig något nytt och framför allt behövde de inte känna sig otillräckliga eller hotade. Genom att förminska mig och min kompetens kunde de fortsätta att se sig som förträffliga.

vad är musikterapi och vad gör en musikterapeut egentligen?

Här berättar jag om mitt jobb som musikterapeut och om dom utmaningar som min synnedsättning och andras fördomar har ställt till med och hur jag har hanterat dom.
Det jag säger om musikterapiutbildningen är inaktuellt, eftersom det sedan intervjutillfället har blivit klart med den nya treåriga utbildningen på KMH.https://www.syskonbandet.se/wp-content/uploads/2021/02/Klarsyn-Sofia-Thoresdotter-musikterapeut-64kbps.mp3?fbclid=IwAR3CkUVZPsK5Ll7k1568MndbVxQZCgEj7iVS2uu74kMdhHfKoQRD_aV32jU

Skriftspråk på nåder

Bild på Sofia som sitter i en fåtölj och läser en punktskriftsbokNär jag var liten gick jag på en specialskola för barn med synnedsättning. Där hände det då och då att vuxna människor kom för att titta på oss. Det var obehagligt och obegripligt för mig.
”Ibland kommer det människor och tittar på oss. Oftast är det tanter som ska bli lärare. De vill veta hur blinda barn gör olika saker. Vi bryr oss inte så mycket om dem. De bryr sig inte så värst mycket om oss heller för den delen, I alla fall pratar de inte med oss, bara med vår fröken. De kryllar i vårt klassrum och jag försöker stänga om mig så att de inte stör, fast det är svårt för de står så nära. I bland har de det där tonfallet som vuxna har när de pratar med söta hundvalpar. En gång när vi hade ett sånt där studiebesök i klassrummet och jag satt och skrev på min punktskriftsmaskin, böjde sig en av tanterna fram och tittade på mitt papper.

  • åh, så vackert, det ser ut som broderier, kvittrade hon.
    Jag tyckte hon var otroligt korkad. Det var ju bokstäver. Men jag sa inget”.

Trots att detta var länge sedan och mycket har förändrats, händer det  fortfarande att jag stöter på en nedlåtande syn på mitt skriftspråk. Det kan vara kommentarer som:

  • Behöver man lära sig punktskrift nu när det finns datorer och talböcker?
  • Kan man verkligen skriva allt med punktskrift?
  • Va, kan du läsa hela böcker?

När myndigheter talar om oss benämns vi ”personer med läsnedsättning” och det finns ingen lagstadgad rättighet för vare sig barn eller vuxna att lära sig läsa och skriva om det är punktskrift de behöver använda.
Håll med om att det påminner ganska mycket om att rufsa om oss i håret och säga att det vi skriver ser ut som broderier.

att skapa sin yrkesidentitet

Jag har nog alltid vetat att jag ville hålla på med musik. När jag var tre år fick jag ett piano. Mamma har berättat att jag spelade blinka lilla stjärna på det efter att hon hade satt fast en tejp bit på tonen c och en på g. När jag började i skolan kunde jag redan spela blockflöjt. Jag har alltid haft lätt för att lära mig texter och melodier, men nog alltid saknat lusten och viljan som behövs för att bli riktigt bra på något instrument. För mig har musik och kommunikation alltid hört ihop. När jag var liten sjöng jag och min mamma ofta tillsammans och i hela familjen kommunicerade vi ofta genom att vissla melodier till varandra. Mina storebröder kunde till exempel reta gallfeber på mig genom att vissla en speciell melodi som bara de och jag förstod meningen med. Pappa hade en vissling som betydde ”släpp genast allt ni har för händer och kom hit”. Mamma tyckte att det var så trist när hon hämtade mig på förskolan och hon såg hur de andra barnen sken upp när de fick se sina föräldrar på långt håll. Jag såg henne inte och hon kunde inte få det där välkomnande leendet från mig. Då kom hon på att hon kunde vissla en speciell sofiamelodi och när jag hörde den sken jag upp så där som de andra barnen gjorde. Så att musiken har kommunikativa egenskaper, det visste jag tidigt. Men innan jag kom på vad jag ville göra med musiken blev jag klar över vad jag inte ville göra med den. Det var faktiskt nästan som en uppenbarelse. Då gick jag på musiklinjen på Ljungskile folkhögskola. Det här var i mars när alla som gick musiklinjen tränade inför inträdesproven till musikhögskolan. Folk kunde öva i mer en 12 timmar om dagen. En eftermiddag gick jag genom en av skolans korridorer och från varje rum hörde jag musik. Alla dörrar var stängda. Ingen spelade med någon annan. Det fanns inte minsta smula av gemenskap i deras musicerande, ingen glädje heller. Då blev det så tydligt för mig. Så här ska man inte göra med musik. Musiken är till för något annat. Det där andra var fortfarande lite diffust för mig, men jag visste att det var viktigt. Första gången jag hörde talas om musikterapi var när jag läste musikvetenskap på Göteborgs universitet. En av lärarna där berättade att det fanns något som hette musikterapi och hon tog även med mig till en kurs för sjukhusbibliotekarier där två musikterapeuter från Danmark föreläste. Än i dag vet jag inte hur hon lyckades smuggla med mig på den där kursen, men jag är henne evigt tacksam för det. Efter det förstod jag vad jag ville göra. Att få använda musikens kommunikativa och kreativa kraft för att hjälpa människor, att få arbeta med musik utan att själva musiken var målet utan ett medel att nå andra mål till exempel terapeutiska, det passade mig. Det var så jag ville göra med musiken och inte tävla nöta och konkurrera med den. Det tog lång tid för mig att hitta rätt utbildning, men till slut valde jag den där man hade mest praktik för jag visste att jag skulle bli ifrågasatt av seende personer sen när jag sökte jobb. Själva utbildningen gick bra även praktiken. Under en av mina praktiktillfällen träffade jag visserligen på en musikterapeut som var tveksam till att jag som synskadad skulle kunna jobba som musikterapeut, men på skolan var det aldrig någon som var tveksam till det. Jag tycker att det har varit ganska svårt att få jobb som musikterapeut. Jag har nästan alltid kommit på anställningsintervjuer till de jobb jag har sökt, Men när arbetsgivaren har förstått att jag inte kan se, har jag fått många konstiga reaktioner. På en skola frågade de till exempel om de skulle komma och hämta mig vid bussen varje morgon och så förklarade de att de inte hade tid att hjälpa mig under arbetsdagen. Vid ett annat tillfälle blev den som skulle intervjua mig så förskräckt när hon fick se min vita käpp att hon backade flera meter. Sen sa hon: – Ja, det här var ju tråkigt, vi hade mer eller mindre bestämt oss för dig… Jag fick inte ens visamina papper för henne och när jag gick sa hon: – Jag hoppas ändå att det ska gå bra för dig, jag känner verkligen för er som har ett handikapp. Men några jobb fick jag i alla fall och jag fick även möjlighet att arbeta med ett musikterapiprojekt i Bolivia under några år. Och ju fler jobb jag har haft, desto lättare har det blivit att få nya. Jag kom också på att det var bra att videofilma när jag jobbade. Då kunde jag ha med mig filmer att visa på anställningsintervjuer. Jag har blivit tryggare i min yrkesroll och mer van vid att söka jobb och även vid att hantera de jobbiga situationer som kan dyka upp när människor ifrågasätter mig och min kompetens. Jag är glad och tacksam för att jag hittade rätt till slut.
Tidigare publicerad i tidningen Syskonbandet

Ibland

Ibland får jag för mej att man inte kan sjunga vissa låtar med vissa människor, t ex på äldreboendet. Barnvisor har jag inga problem med, dom flesta har ju sjungit barnvisor, både som små och för sina barn, men den andra versen på ”vi gå över daggstänkta berg”, kan man sjunga den? ”de gamla och kloka må le, fallera, vi äro ej förståndiga som de, fallera. Men vem skulle sjunga om våren den unga om vi vore kloka som de, fallera” är det inte lite taskigt att sjunga den? Idag gjorde jag det ändå och det blev succe, framför allt gillade männen i gruppen den där versen, till och med han som bara brukar vissla, klämde i med ett rungande fallera, ja dom lät nästan som dom värsta fotbollshuliganer. Sen spelade jag lite flöjt.  – den här låten heter drömslottet, sa jag- var ligger det, frågade en av männen- jag tror att det bara finns i fantasin, sa jag, men jag vet inte. var ligger drömslottet

i min nya skepnad

Tidigt på morgonen, dagen efter att seminariet Symboler och psykodrama var slut, gick jag över kungsbron på väg till jobbet.

Ingen annan var vaken, klockan var halv sex.

Jag var full av energi, något som aldrig brukar vara fallet så dags på dygnet och framför allt inte efter en intensiv helg med psykodrama

Jag gick där och kände på känslan. Den var ny, stark och våldsam. Jag hade fått den av rövarflickan från H C Andersens saga, som vi hade jobbat med under helgen.

Under ett kort ögonblick där på kungsbron förvandlades jag till henne. Mina steg blev längre och säkrare. Jag kunde känna den långa kniven mot min höft. Ingen gick säker.

I min nya skepnad ska jag tvinga er att se.

Det kommer inte att finnas några undanflykter

eller förmildrande omständigheter.

Med kniven i bältet kommer jag att få sista ordet

Carola och berättelsen om klädnypan

Idag, när jag hängde tvätt kom jag plötsligt att tänka på Carola. Nej, inte den Carola, utan Carola, vår guide på

vandringsresan på Kreta för längesen. Jag tror egentligen att hon var en ganska bra guide, men jag drömde

mardrömmar om henne när jag kom hem Det blev fel från början. Hon var helt ny som guide, kunde ingen

grekiska, men väldigt mycket om Kretas historia. Hon var uppfylld av sin uppgift att få denna grupp att fungera

tillsammans. Jag och min dåvarande partner var inte alls intresserade av gruppen. Vi var nyförlovade och vår

enda chans att resa tillsammans var att hänga på den här gruppresan där det fanns ledsagare. Det där förstod

inte Carola. Hon kunde för sitt liv inte begripa varför vi var på en gruppresa när vi inte ville vara på en gruppresa. I

ärlighetens namn försökte jag nog inte förklara för henne heller, eftersom jag retade mig så på hennes stil. Hon

retade sig på min också.

I bussen, första dagen, berättade hon spännande om Kretas historia och om Iliaden och odyssén. Men allra först

delade hon ut klädnypor till oss. På dem skulle vi skriva våra namn och vi skulle ha dem synligt på oss hela

veckan sa hon. När veckan var slut skulle ”veckans klädnypa” koras. Jag vägrade. Dag två skulle alla som hade

ytterplatser hoppa ett steg framåt, sa Carola, så att vi kunde lära känna en ny person, jag satt kvar. Längst bak i

bussen satt vi, jag och en vän som ville lära sig spela tiwissle. Jag visade honom gärna, men när vi var inne på

Imse Vimse spindel för tionde gången var det inte bara Carola som bönade och bad att vi skulle sluta. Jag fick

inte spela flöjt i Imbrosravinen heller. Mina toner kunde åstadkomma ett stenskred sa hon.

– Men fåglarna då, sa jag, dom låter ju ungefär likadant.

Ja, ni hör själva, vi hade verkligen kommit på kant med varandra. Jag skrev att hon inte kunde grekiska, men hon

kunde faktiskt ett ord, nej, det var det enda man behövde säga sa hon. Det resulterade till exempel i att vi gick

miste om en karaff vin som någon på en restaurang ville bjuda oss på.

Kreta var otroligt vackert och jag njöt av vandringarna. Det var tidigt i april och precis lagom varmt och som det

blommade. Och hur kära vi var.

En eftermiddag när vi hade vandrat hela dagen och skulle åka tillbaks till vårt hotell, sa vi, min partner och jag och

killen med imse vimse och hans kompis, att vi ville stanna kvar och äta i den lilla byn. Vi skulle ta en taxi tillbaka

till hotellet försäkrade vi.

– Men då vet ni ju inte vad ni kommer att få för mat, sa Carola förskräckt. Hon kunde inte föreställa sig att det var

just det vi inte ville veta. Men jag tror hon gav upp hoppet om oss när vi skulle spendera några timmar i Heraklion.

Vi talade om för henne att vi inte tänkte följa med och kolla på några sevärdheter, hur antika och historiskt spä

nnande de än var. Vi föredrog att ta en kaffe på något torg och lyssna på människorna, fontänerna, fåglarna och

känna dofterna, ja känna in staden helt enkelt. Jag tror hon blev uppriktigt ledsen faktiskt och det blir jag också nu

när jag skriver om det. Tänk om jag hade försökt förklara för henne hur jag ser på resande och upplevelserna,

men det gjorde jag inte.

Sista dagen korades mycket riktigt ”veckans klädnypa”. När jag kom hem drömde jag om Carola. Jag sprang

uppåt i en spiraltrappa i ett torn och hon fanns bakom mig. Jag visste att jag inte kunde fortsätta uppåt hur länge

som helst, men jag ville inte vända och möta henne. Kanske mötte jag henne nu äntligen här i min text. Och mig

själv, som inte klarade av att bjuda in henne till mitt sätt att resa. Hon hade kanske tyckt om det.