Hur kan du veta det? Om språket, makten och det heliga seendet.

Hur kan du veta det? Om språket, makten och det heliga seendet.

 

Inledning

Jag har nog aldrig tänkt att min synskada skulle vara en särskilt viktig del av mig. Det är möjligt att det har att göra med att jag växte upp på 70-talet när man ansåg att en funktionsnedsättning i första hand var något praktiskt, eller snarare opraktiskt problem. Om man bara undanröjde hindren, det praktiska krångel som funktionsnedsättningen, i mitt fall synskadan förde med sig, ja då var allt möjligt. Med rätt hjälpmedel och med rätt insatser från samhället hade jag precis samma möjligheter som alla andra. Denna inställning gjorde det svårt för mig att prata om sorgen över allt jag inte kunde göra eller över det jag inte hade tillgång till. Det var också förbjudet att visa ilska när jag mötte människors fördomar eller blev utestängd från olika sammanhang. Frågan är om det ens var tillåtet att känna ilskan och sorgen.

 

Jag lärde mig att inte se orättvisorna och att aldrig någonsin gå med på att min synskada på något sätt skulle kunna hindra mig från någonting. Det fungerade bra som överlevnadsstrategi och det gjorde att jag vågade göra sådant som andra inte trodde att jag skulle klara av, men det hade sitt pris.

 

Att låtsas bort orättvisorna och fördomarna i samhället och hur de påverkade mig och mina livsval, gjorde att jag i stället lade mina tillkortakommanden helt och hållet på mig själv. Det var för att jag var lat eller bekväm som mina resultat inte blev så bra som de borde kunna bli i skolan till exempel. Det faktum att jag inte fick min kurslitteratur i tid eller lärarnas material på ett för mig läsbart medium valde jag att inte se. Att människors fördomar och föreställningar kring vad en blind person ska göra, bör göra eller kan göra på något sätt påverkade mig vägrade jag att gå med på. I stället vände jag frustrationen inåt. Det var inte förrän jag började utbilda mig till psykodramaterapeut och själv gick i terapi, som jag vågade se och beskriva en annan verklighet.  Jag fick hjälp med att lägga skulden och ansvaret där det hörde hemma. Ett exempel är när jag i ett psykodrama fick kasta ut min inre pedagog och hålla ett tal till nationen.

 

 

 

När jag kastade ut min inre pedagog

I psykodrama talar man om våra olika roller, vår rollrepertoar. En roll kan vara över- eller underutvecklad. Någon kan ha varit viktig för oss i ett tidigare skede i livet, men den kanske inte behövs längre. Någon roll kan ha stelnat. Man tänker sig att ju fler roller vi har tillgång till och ju flexiblare de är, desto lättare har vi att agera adekvat på nya situationer och ibland på ett nytt sätt på gamla. Jag upptäckte att en överutvecklad roll som jag har är Den inre pedagogen.

 

Det är hon som alltid ska försöka förklara och tillrättalägga. Hon tror att om människor bara har rätt kunskap kommer de att behandla andra med respekt. Hon vet också att man aldrig någonsin får bli arg eller vara otrevlig mot människor som beter sig respektlöst, nej man ska vara pedagogisk och förstående. När jag väl hade bekantat mig med henne upptäckte jag två saker. Den ena att hon var påfallande lik min mamma och den andra att jag inte längre behöver henne, att hon förstör mer än hon hjälper mig. Jag fick kasta ut henne och dessutom ostört skälla ut alla som någon gång hade behandlat mig illa, lärare, tänkbara arbetsgivare, välmenande tanter med flera. Jag fick tala till punkt och utan att bli störd av den inre pedagogen som spelades av en person i psykodramagruppen. Men hon lät sig inte kastas ut hur som helst. Hon gjorde motstånd och påpekade bland annat att om hon inte längre fick jobba hos mig skulle jag bli en otrevlig och krävande person som ingen ville hjälpa. Till slut blev jag ändå av med henne, men då kom sorgen. Det är ett vanligt fenomen i terapi, att när man får uttrycka ilska och den inte längre står i vägen för andra känslor, kommer det sorg.

Det här dramat var i första hand befriande, även om det också fanns en del sorg i det. Att i en skyddad miljö, med människor som ville mig väl runt omkring, få göra detta otänkbara och förbjudna, utrycka min ilska och frustration utan att behöva vara nyanserad och diplomatisk, var fantastiskt skönt.

 

När jag på så sätt blev avlastad var det lättare för mig att se vad som stod i min makt att förändra och vad som var rimligt att förvänta mig av mig själv. Jag kunde även se och förstå varifrån mitt självförakt kom. Det i sin tur ledde fram till att jag ville skriva om min uppväxt. Beskriva den så som den var, utan att försköna eller svartmåla. 

 

 

 

Drivkrafter

Det är framför allt två saker som jag vill belysa med min text. Det ena handlar om vad som händer när man blir utsatt för diskriminering och särbehandling redan som liten, att risken är stor att man som jag tar upp den negativa bilden av sej själv och gör den till sin egen. Man tar över förtrycket och vänder det inåt. Det andra handlar om vad som händer när vi skiljer barn från deras föräldrar och hur ett barn påverkas av att bli bortplockat från sin invanda miljö och placerat på en specialskola och vilka överlevnadsstrategier man utvecklar. Jag tror att självföraktet och den negativa självbilden förstärks när samhället så tydligt visar att man inte hör till. Vi kommer aldrig att kunna få ett samhälle för alla om vi inte får öva på att vara tillsammans. Men specialskolorna för barn med funktionsnedsättningar är ju borta säger ni. Jo, säger jag, men de är på väg tillbaka, både skolorna och särskilda boenden, fast boendena heter LSS-boenden nu och inte barnhem. Allt detta ville jag skriva om, genom att beskriva min egen uppväxt.

 

Att se med egna ögon

Ett av de första problem som jag stötte på var språket. Jag hade ägnat så stor möda åt att anpassa mig till majoritetssamhället, till kravet att inte avvika, att jag inte längre hade något eget språk att uttrycka min verklighet på. Dessutom hade jag egentligen inga riktiga förebilder heller. Allt jag hade läst var skrivet av seende människor. Jag kom gång på gång på mig själv med att härma deras sätt att beskriva i stället för att fokusera på och lita på mitt eget ”seende”. När jag väl började försöka skriva om och beskriva hur jag faktiskt uppfattar min omgivning var det svårt att hitta ett vettigt tilltal. Jag riskerade hela tiden att bli för pedagogisk. Ja ibland tyckte jag att jag började låta misstänkt likt en skrift från specialpedagogiska skolmyndigheten. Det var då jag upptäckte hur jag kunde använda den psykodramatiska metoden, framför allt rollbytet för att bli mera trovärdig. Det ska jag återkomma till. 

 

Ett annat problem jag fick tampas med var mitt minne, eller snarare bristen på minnen. Min tanke var att mina minnen skulle bli tydligare i takt med att jag skrev och det stämde delvis. Allan G Hunter, säger i sin bok Skriv dina memoarer att det är ett stort själsarbete att skriva sina memoarer. Det stämmer verkligen in på mig både när det gäller det jag skriver och det jag läser som hjälp och inspiration. Jag upptäckte bland annat att jag ofta har vattentäta skott mellan mina minnen. Jag kommer ihåg saker, men ser inte hur de hänger ihop. Jag tror att det har varit nödvändigt för mig att göra så. För att stå ut med att vara på Tomtebodaskolan var jag tvungen att låtsas som om hemma inte fanns och på sommarloven var jag helt övertygad om att skolan var borta. Det är egentligen samma strategi som att inte se eller kännas vid den diskriminering och de övergrepp jag har blivit utsatt för. Det blir ett sätt att klara av livet, men det håller inte i längden. Att mina minnen ligger så här åtskilda är ingen nackdel för mitt skrivande. Det har snarare betydelse för mitt eget helande och mitt ”själsarbete”.  

 

Att berätta och att skriva

I min familj har vi alltid berättat historier. En del av berättelserna har blivit gemensamma, så att vem som helst kan berätta dem och de andra kan fylla i. Särskilt när vi träffar nya människor fungerar våra historier på det sättet. De har nästan alltid en humoristisk slutkläm, men de kan också vara drastiska eller självironiska. Som till exempel den om när pappa var på systemet med Markus. 

 

Markus är mitt yngsta syskon och ett av två sladdbarn. Den här dagen var han fyra år och pappa skulle ta en sväng förbi systemet innan de åkte hem. Där var det långa köer och Markus började få tråkigt. Han satte sig ner på golvet och drog av sig sin ena stövel. Strumpan följde med stöveln av foten och plötsligt satt han där med sin bara fot och såg olycklig ut.

– Pappa, jag fryser, sa han.

Då tittade en äldre kvinna på Markus, sen fräste hon:

– Jaha, sprit, det har de råd med, men strumpor till sina barn…

Pappa skämdes förskräckligt och löste det som vi gör i min familj, med att berätta om det för alla. I just det här fallet finns det en fortsättning som i sig blev en gemensam anekdot. Pappa berättade alltså den här historien för alla sina kunder på bensinmacken och en dag kom det en delegation från ”vännerna i Sjuntorp” och lämnade ett paket. Det visade sig innehålla ett par strumpor och ett litet brev från hans kunder, som hade samlat pengar för att köpa strumpor till det stackars barnet.

 

Jag upptäcker att jag inte riktigt tycker att dessa anekdoter som jag har tillsammans med min familj räknas. De är inte fina nog att skrivas ner. Nej, de är mer som andra gamla grejer som alltid har funnits i barndomshemmet, lite skamfilade och säkert inget som passar i ”riktiga” sammanhang. Så i början av mitt skrivande undvek jag dem för att i stället skriva ”riktiga” och ”sanna” berättelser, för i ärlighetens namn har vi aldrig varit så noga med sanningen när vi har berättat våra gemensamma historier. Men när jag väl började skriva ner dem kände jag en stor glädje. Det var bara för oss i familjen och möjligen för dem i släkten som har hört dem till leda, som de var gamla och utnötta. För alla andra var de nya. Dessutom var de testade på verkliga åhörare. Någonstans har jag läst att bara för att man är bra på att berätta betyder det inte att man kan skriva bra. Det kan nästan vara en nackdel att vara en bra muntlig berättare. Jag vet inte om det stämmer. Som vuxen har jag fortsatt att berätta på samma sätt. Jag minns till exempel en gång när jag kom hem och mitt kök var fullt av fnittriga balettdansöser.

 

Det var min inneboende som hade tagit hem några av sina klasskompisar från Dans och Cirkushögskolan. Jag var trött och irriterad och ville verkligen inte ha dem där. Dessutom hade hon lovat att alltid berätta i förväg om hon tänkte ta hem folk och det hade hon inte gjort den här gången. När jag hade suttit och tjurat ett tag bestämde jag mig för att göra ett ivägskrämningsförsök i stället för att agera sur hyrestant, så jag gick ut i köket:

– Vill ni höra några anekdoter från 80-talet sa jag och hoppades på att de skulle reagera som de flesta unga människor gör när en äldre person vill berätta om sin ungdom, tacka vänligt men avstå. I stället hörde jag till min förskräckelse ett samfällt ”Ja gärna!” från tjejerna. Så istället för att skrämma iväg dem fick jag sitta där hela kvällen och berätta historier från den tiden när jag var lika gammal som de var nu.

 

Psykodrama

J L Moreno utvecklade psykodrama i början av 1900-talet. Tanken är att genom att gestalta inre och yttre konflikter på en scen kunna arbeta med dem på ett nytt sätt, se dem i nya perspektiv och på det sättet utveckla sin spontanitet och kreativitet. Ett av de viktigaste verktygen i ett psykodrama är rollbytet. Man spelar inte sin förälder eller den där chefen man är så rädd för, man är hen en liten stund och ser saker ur hens perspektiv. Man kan byta roll med såväl ”riktiga” personer som sagofigurer, roller från filmer, Gudar och Gudinnor. Ibland byter man roll med en byggnad eller en känsla. En person i gruppen är huvudperson och de andra hjälper till med alla roller som behövs.   En psykodramatiker tränar alltså mycket på att gå i roll. Det har jag haft stor nytta av i mitt skrivande.

 

Att byta roll med sig själv.

Ibland, när skrivandet har låst sig har jag haft nytta av att byta roll med mig själv. Det kan till exempel se ur såhär:

Vuxna Sofia: – Jag tänkte att vi skulle berätta om det här med Tomteboda tillsammans du och jag.

Lilla Sofia: – Jag vill inte det.

– Men varför vill du inte det?

– Mamma och pappa blir så ledsna om dom får veta.

– Jag vet, det var därför du aldrig sa något till dem, men du, jag hade tänkt att vi ska berätta för Helena, det är väl inte så farligt?

– Nä, kanske inte… Men jag tror du luras, du kommer att berätta för andra också.

(Helena är en synskadad ung vän, som alltid har frågat mig mycket om Tomtebodaskolan och hur det var där. Ibland är hon min tänkta läsare.)

 

Det jag behövde göra var alltså att träffa lilla Sofia. Eftersom jag just då inte hade någon psykodramagrupp till hands, fick jag tänka mig mötet i stället. Som ni ser var hon lite skeptisk, men trots det hände något med mitt skrivande när jag bytte roll med henne och lät henne berätta.

 

– Jag är hemma. Det är lov. Den här sommaren lär jag mig att cykla. Jag ramlar mycket i början, får skrubbsår på knän och armbågar, precis som mina bröder fick när de lärde sig. Pappa filmar och till slut kan jag. 

– Filmade du nu! Ropar jag till honom när jag vänder för minst tjugonde gången.

– Jag filmar hela tiden, svarar han.

– Jag kan hålla på hur länge som helst, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Det roligaste är att vända. Jag hör om jag kommer utanför vägen för då blir det tyst under hjulen. Så länge jag hör gruset knastra vet jag att jag är rätt. Min cykel är så fin. Den har en liten verktygsväska under sadeln. Ingen annan har en sådan cykel. Jag är så stolt och glad. Jag kan!

 

Förutom rollbytet har jag haft användning av ett av de andra psykodramatiska greppen nämligen förhållandet till dåtiden. Som psykodramaledare får man ofta påminna sin protagonist (huvudperson) om att hen ska berätta som om det man jobbar med händer här och nu, även om det var länge sedan. Det handlar om att komma dit i stället för att stå utanför, på säkerhetsavstånd och beskriva händelsen. Och det är när vi lyckas med det, som något på riktigt kan hända i terapin och, visade det sig, även i skrivandet. När lilla Sofia fick berätta själv, blev texten mer trovärdig. Dessutom kom glädjen in i mitt skrivande.

 

Är hämnden ljuv?

Skriver jag för att hämnas? Det funderar jag ofta på. Och om jag gör det, är det i så fall ett problem? Att vilja hämnas är begripligt, men att faktiskt göra det har jag aldrig gillat, i alla fall inte när andra gör det. Tänk bara på de isländska sagorna till exempel. Där hämnades man, sen hämnades man på den som hämnades och så höll det på. Den enda av de berättelserna som jag gillar, ja rent av älskar, är den om Gunnar på Hlidarende ur Njals saga[MOU1] [st2] [st3]  Där sitter Gunnar och hans hustru, Hallgerd, högst uppe i ett torn, omringade av fiender. Han inser att hans enda chans är att försöka döda dem med sin pilbåge, men han har ingen sträng till den. Då ber han om några hårstrån från Hallgerd.

– Nu lyster det mig att minnas örfilen du gav mig en gång, svarar hon.

Snacka om hämnd eller hur. Hon tycker till och med att den är värd att offra livet för.

 

Annars har nog Selma Lagerlöfs syn på hämnd i novellen ”Frid på jorden” varit mer i min smak. En dotter kommer hem och berättar om fruktansvärda övergrepp som har pågått i många år. Hon har släppt stenar efter sig hela vägen hem så att det ska gå att hitta till platsen där hon har varit fången. Männen i familjen kommer överens om att hämnas henne, men på morgonen, juldagsmorgonen, när det ljusnar har snön fallit och det går inte att hitta tillbaka. Gud har visat att hämnden inte är rätt väg och männen fogar sig. Men visst är det så att jag skriver för att hämnas, åtminstone ibland. För mig har skrivandet alltid varit en säkerhetsventil. När jag var ung var det i dagboksanteckningar och i dikter som jag kunde säga precis som det var utan att riskera något. Där kunde jag ge uttryck för förbjudna känslor och jag behövde inte ta hänsyn till om människor skulle kunna bli sårade eller rädda. När jag gav ut min första bok Granne eller ufo tog jag steget att hämnas offentligt. Det tyckte jag om.

 

Hundarna

Det kryllar av hundar i mina texter. Hundar som familjen har haft, syfrökens ledarhund på Tomtebodaskolan, hundarna som tröstade mig i Bolivia och många, många fler. Min egen hund har också haft en stor betydelse för mitt skrivande. Under den första terminen på ”kreativt skrivande” fick vi i uppgift att beskriva vårt skrivande som en plats. Under den här tiden var det väldigt kaotiskt i mitt liv och det fanns verkligen inte något stort utrymme för mitt skrivande. Det försökte jag skriva om och här kan man se att hunden spelar en viktig roll. Texten heter ”Om jag hade en plats”.

”Om jag hade en plats skulle jag åstadkomma underverk. Mina tankar skulle flätas i varandra i långa, obrutna kedjor. Den lilla bäcken utanför fönstret skulle porla uppmuntrande och jag skulle tro den. Där skulle jag sitta, fullt till freds med mina tankar, drömmar och förhoppningar, med den svarta hunden tungt sovande på mina fötter.”

Lite senare i texten berättar jag om hur jag har det egentligen och där dyker hon upp igen:

”Men där jag är finns ingen plats för långa, obrutna tankar, här fladdrar lågorna oroväckande och när som helst kan de slockna. [—] Här finns ingen kaneldoft och ingen liten uppmuntrande bäck, men den svarta hunden är här.”

Med en sovande hund på fötterna blir jag både lugn och fast förankrad. Hon hjälper mig också att sitta kvar och inte smita iväg och göra något annat när det börjar bli jobbigt att skriva. För det är ju så synd att väcka henne. Och alla hundägare vet att man kan få många bra idéer under skogspromenaderna.

 

När det gäller hundarna i mina berättelser tänker jag att de har flera funktioner. En är att hjälpa mig att minnas. Ett av mina allra första minnen handlar om en hund, Nalle. Jag har skrivit en novell där hennes liv liksom ramar in berättelsen om mitt eget.

När man berättar om en hund berättar man egentligen nästan mer om människorna runt den än om själva hunden. Det går att beskriva något utan att vara allt för konkret genom att skriva om den i stället för det man vill berätta. Som i det här exemplet där jag vill berätta om den ensamma flickan och hennes strategier för att klara vardagen på internatskolan långt från föräldrarna.

”Syfröken har en hund, en ledarhund. Den ligger under skrivbordet i sysalen. Ibland smyger jag in lite tidigare än de andra för att klappa den. Egentligen får vi inte vara inne på rasten, Så jag smyger tyst in genom dörren och lyssnar och sen frågar jag:

– Är det någon här?

Om fröken är där får jag inte klappa hunden, men om hon inte är där och jag bara hör hur hunden dunsar med svansen, kryper jag in under skrivbordet och rullar ihop mig bredvid den”

 

Musiken

Musik kan hjälpa oss att minnas, det tror jag alla vet. Tänk bara på när vi säger:

– Du, lyssna, nu spelar de vår låt.

Och ”vår låt” är inte bara något som vi båda känner igen, den får oss också att minnas första gången vi hörde den. Den blir som en port in till det gemensamma minnet. Och vi minns inte bara tillfället och vad som hände, nej sången gör att vi minns stämningen, doften, hur det såg ut, ja vi kommer nästan tillbaks dit igen.

I min egenskap av musikterapeut arbetar jag aktivt med dessa egenskaper hos musiken:

förmågan att ”öppna minnesdörrar”, att skapa stämningar och att ge information.

Musiken är en stor del av vår identitet och vad vi lyssnar på säger mycket om vilka vi är och när det gäller dess stämningsskapande och associativa egenskaper är det inte bara vi musikterapeuter som använder oss av den, det gör butiksägare och reklamskapare också till exempel.

 

I mitt skrivande fyller musiken samma funktion som i mitt musikterapiarbete. Den hjälper mig att minnas, den skapar stämningar och den ger läsaren information. Jag kan till exempel använda en låt i stället för att beskriva hur folk var klädda på 70-talet, eller hur tapeterna såg ut. Av förklarliga skäl vet jag mer om musik än tapeter. I bland har jag tänkt att det kanske kan vara problematiskt att använda musikens associativa egenskaper på detta sätt, eftersom vi associerar så olika, men det gäller antagligen för tapeter eller annat typiskt för en viss tid också. Jag minns till exempel när jag och min dåvarande sambos barn, födda på 90-talet, lyssnade på Jonas Gardell när han gjorde sig lustig över 70-talsfenomen som mandelfisk och fluortanter. Jag skrattade gott och igenkännande, men barnen hade aldrig ätit mandelfisk och fluortanten trodde de helt enkelt   inte på.   

 

Avslutning

”Får jag ej vandra som alla andra vandrat har,

så skall jag finna de stigar som ingen annan funnit har”

(trad.)

I en värld där seendet dominerar, där det vi ser är det som är sant, där till och med vårt sätt att uttrycka oss visar att synintrycket är det mest sanna, har jag försökt hitta ett språk som fungerar för mig som inte ser.

Tänk bara på hur olika orden ögonvittne och hörsägen låter.

Det som ett ögonvittne berättar är något som är obestridligt sant. Om en person har sett något med egna ögon finns det ingen anledning för oss att ifrågasätta hens berättelse. Men vi skulle aldrig säga att vi har hört något med egna öron. Nej, det vi har hört är antagligen inte ens sant. En hörsägen är något man inte tror på eller tar på allvar. Ofta används viskleken som bevis på hur något man hör inte är trovärdigt eftersom det så lätt kan förändras, men vi pratar sällan om synvillor, hägringar eller manipulerade bilder. I många språk är att se synonymt med att veta eller förstå och att ”vara blind” för något betyder inte att man uppfattar det på ett annat sätt. Det betyder att man inte uppfattar det alls. Hur vi använder orden bildligt, som till exempel i ordet hemmablind visar inte bara hur vi värderar olika sinnen och sinnesintryck och i förlängningen dem som saknar något av dem, utan det cementerar även dessa värderingar.

Det är de som lyser igenom när jag får kommentarer som ”men du slipper ändå se allt elände i världen”. Som om det skulle betyda att jag är helt ovetande om det och på så sätt en oskuldsfull och förskonad människa. Eller som när jag fick frågan hur det kunde vara meningsfullt för mig att resa när jag inte ser något. Den gången lyckades jag åtminstone komma på vad jag skulle svara. Jag frågade personen om de enda minnen han hade kvar från en resa var synminnen. Jag berättade att för egen del brukar jag minnas hur saker doftar, hur maten smakar hur fåglarna låter och människornas språk och tonfall, för att inte tala om musiken och stämningen.

 

I min strävan att hitta mitt språk har jag använt just dessa ingredienser. Min kunskap om psykodrama har givit mig verktyg som har gjort det lättare för mig att bli berättaren i stället för den som står bredvid och beskriver. Sist men inte minst har jag haft stor glädje av   min familjs berättartradition.

 

Jag har så ofta fått frågan, ”hur kan du veta det”, ett medvetet eller omedvetet ifrågasättande av mina upplevelser. Och jag har   försökt svara på den, som om jag skulle behöva rättfärdiga eller försvara mig. I mitt skrivande svarar jag inte på den frågan. Jag vill aldrig mer göra det.

.

 

Sofia Thoresdotter

 

 

 


 [MOU1]kursiv

 [st2]

[st3]