hotande kompetens

En av mina första musikterapiklienter var M. En ung kvinna som hade vad man kallade ett ”problemskapande beteende”. Det kunde yttra sig i att hon skrek högt och genomträngande eller att hon gjorde sönder saker eller var hårdhänt emot människor.
På den tiden jobbade jag på en daglig verksamhet där jag erbjöd musikterapi individuellt och i grupp. M blev en utmaning för mig och för att det skulle fungera insåg jag snabbt att jag behövde handledning. I början träffade jag henne ensam, eftersom hon, enligt all personal, inte kunde vara i grupp. Jag filmade våra träffar och tog med filmerna och mina funderingar till handledningen en gång i månaden.
M och jag fick en fin kontakt och med hjälp av min handledare, som också var musikterapeut, kunde vi så småningom förstå henne och hennes beteenden och vad de stod för.
Det i sin tur ledde till att hon succesivt kunde börja fungera bättre i grupp och att hon inte behövde ta till så drastiska metoder för att göra sig förstådd. Det var ett långt och krävande arbete för oss alla tre. För mig komplicerades det dessutom av att jag hade personalens skepsis att förhålla mig till. De hade redan bestämt sig för hur M var och att det inte gick att göra något åt det. Hon var stökig, skrikig och hårdhänt helt enkelt.
Jag trodde hela tiden att de skulle ändra sig bara jag fick visa och förklara.  vad det egentligen handlade om. I mitt arbete hade jag nämligen kommit fram till att det inte var M:s beteende som var problemskapande i första hand, utan vårt bemötande av henne. Jag var helt övertygad om att all personal skulle vara intresserad av att det skulle bli bra för M och därmed även för de andra brukarna.

Men ingen frågade vad vi gjorde på musikterapisessionerna eller hur det gick, inte ens min chef som ändå betalade för handledningen. Till slut bestämde jag mig för att ändå kalla till ett möte där jag berättade om arbetet med M och vad vi hade kommit fram till.
Eftersom jag hade filmat många av sessionerna, kunde jag klippa ihop en liten ”dokumentär” där det var lätt att se hennes framsteg. Jag förklarade hur jag hade tänkt och vad jag och min handledare hade kommit fram till. Jag kunde visa vad som behövdes för att M skulle kunna fungera i grupp och vad den övriga personalen kunde göra för att hjälpa henne. 
Det var alldeles tyst under hela mötet. Jag fick inga frågor. Ingen hade något att säga varken positivt eller negativt.
Efteråt kom en av dem som hade varit med på mötet fram till mig och förklarade varför resultatet av mitt arbete med M hade blivit så bra:

  • Det är för att du är blind. Hon tar hänsyn till dig.
    Jag blev fullkomligt svarslös. Den här personen menade alltså på fullt allvar att allt arbete, all min utbildning och kompetens, all handledning, allt detta var helt betydelselöst. Det var ändå bara min funktionsnedsättning som hade fixat det hela.
    så småningom förstod jag att det här var den allmänna åsikten i personalgruppen.
    Jag blev arg och besviken, men när jag hade lugnat mig började jag fundera över varför de tänkte så. Jag ska återkomma till det. Det här hände för över tjugo år sedan, när jag var helt nyutbildad, men samma sak händer mig fortfarande. Någon säger till exempel att jag har en specialkompetens som borde tillvaratas. Jag blir glad och kanske lite stolt och funderar på vilken av mina kompetenser personen menar, att jag är musikterapeut med mångårig arbetslivserfarenhet på flera områden, att jag är psykodramaterapeut med egen praktik eller om det möjligen är min konstnärliga kandidatexamen i kreativt skrivande som avses. Och varje gång, nästan utan undantag, slutar dessa samtal med att jag får veta att det är min ”kompetens” som blind man menar, även om Det uttrycks på lite olika sätt.
    trots att eller kanske på grund av att jag har varit med om det här så många gånger blir jag alltid lika besviken och förbannad. Varför har jag över huvud taget pluggat och skaffat mig arbetslivserfarenhet när det enda jag kunde ha gjort i stället var att enbart existera med min blindhet. Och varför är människor så angelägna om att sätta denna enda etikett på mig? Jag tror jag vet svaret. Jag tror att många människor känner sig hotade när någon kan göra något som de själva inte kan, eller tror att de inte kan. Om den som gör något bättre än dem dessutom har en funktionsnedsättning blir det extra hotfullt, för enligt deras föreställning borde en funktionshindrad person vara ”sämre” än dem och behöva deras hjälp. Det får inte vara tvärt om. För att klara sig ur denna jobbiga situation förklarar de det hela med personens funktionsnedsättning. Det beror på att hon är blind till exempel. Det är en bra förklaring för den förpliktigar inte till något. I det inledande exemplet kunde personalen på min arbetsplats fortsätta som vanligt. De behövde inte förändra sitt förhållningssätt eller sitt beteende eftersom anledningen till att jag fick så goda ””resultat”” med M var att jag är blind. De behövde inte förändra något hos sig själva eller lära sig något nytt och framför allt behövde de inte känna sig otillräckliga eller hotade. Genom att förminska mig och min kompetens kunde de fortsätta att se sig som förträffliga.

En reaktion på “hotande kompetens

  1. Jag blir helt förstummad av detta. Vilket pinsamt och skamligt bemötande! Det är ju inte riktigt klokt. Jag som känner dig, Sofia, kommer förr ibland på mig själv att ”glömma bort” att du är blind. Detta i och med att det inte har att göra med din personlighet, och definitivt inte med din yrkeskompetens!

    Beklämmande att detta är något som har hänt och fortsätter att hända. Att du som sitter med flertalet utbildningar och yrkeserfarenhet ska ifrågasättas och förminskas. Tänk att folk är så trångsynta och lätthotade. Sanslöst.

Kommentarer inaktiverade.